Många skriver luddigt om din rätt
Otydliga formuleringar i vårdgivares kommunikationspolicy gör det svårt att som anställd känna sig trygg med sin yttrandefrihet. Men rätten är starkt skyddad i Sverige.
Vårdfokus har tillsammans med yttrandefrihetsexperten Nils Funcke granskat press- och kommunikationspolicys från 16 slumpmässigt utvalda sjukhus, landsting och regioner.
En gemensam faktor för de allra flesta är att det sker en sammanblandning mellan utsedda talespersoner och medarbetare i största allmänhet.
Dokumenten innehåller formuleringar som: ”alla medarbetare är representanter för sjukhuset i alla sammanhang” och ”kommunikationen ska stärka verksamheten”.
— Sådana uttryck vänder jag mig å det starkaste emot. De här skrifterna är en riktig soppa som är svår för den enskilde att orientera sig i. Det leder till att man får en räddhågsen medarbetarskara som inte känner till sina rättigheter, säger Nils Funcke.
Ofta finns det olika former av uppmaningar om att personal ska vända sig till presstjänsten för att få råd och stöd vid medieframträdanden. Enligt Nils Funcke är det en påminnelse som endast är lämplig att ge till chefer och andra som officiellt företräder verksamheten.
— Var och en i offentligt finansierad verksamhet bestämmer själv om den vill prata med medier, har rätt till anonymitet och får inte efterforskas eller bestraffas. Det borde arbetsgivaren vara väldigt tydlig med, säger Nils Funcke.
Yttrandefriheten bör ses som något positivt, anser han.
— Ofta försöker man ge vårdanställda dåligt samvete och säga att medieutspel kan skapa oro hos en viss patientgrupp. Men huvudsaken är att man kommer till rätta med problemen, och då krävs många gånger att det blir ett tryck på politiker och ledning.
I alla de granskade policydokumenten pratas det om tystnadsplikt, och då allt för ofta på ett felaktigt sätt som: ”tystnadsplikten innebär ett förbud mot att lämna ut en sekretessbelagd uppgift.”
Det stämmer inte. Sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut muntligen om avsikten är att de ska publiceras i ett grundlagsskyddat medium, som en dagstidning. Däremot får inte uppgifter med kvalificerad sekretess, som patientuppgifter, lämnas ut.
— Det lägger en våt filt över personalens vilja att slå larm. På exempelvis ett sjukhus pågår det väldigt mycket som inte omfattas av kvalificerad sekretess, och det har man rätt att prata om, säger Nils Funcke.
Han tycker att en kommunikationspolicy ska börja med att ta upp betydelsen av öppenhet i verksamheten, samtliga rättigheter och vilka undantag som finns. Uttalade talespersoner kan få ett separat kapitel, där det tydligt står vad som gäller för dem.
De flesta får information som nyanställd. Sedan är det upp till chefen på respektive enhet att informera om de riktlinjer och policys som finns.
Men osäkerheten är stor, det märker inte minst Vårdfokus journalister. Arbetsplatsbesök blir ofta noggrant arrangerade av chefer och det har blivit svårare att prata direkt med personal i vården. Många hänvisar till kommunikationsavdelningen eller vill vara anonyma då de befarar någon form av bestraffning. Vid flera tillfällen har Vårdfokus reportrar fått ha trepartssamtal, där en pressekreterare deltar vid intervjutillfället.
— Det är beklagligt att kunskapen tycks vara så låg. Det krävs ständig information om vad som gäller för att anställda ska veta sina fri- och rättigheter, säger Nils Funcke.