Mannen blev kär i sjuksköterskan
Hon lät sig övertalas att fortsätta terapisamtalen med mannen i över två år trots att patienten blev sämre.
En 28-årig man hade varit patient på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i ett par år då han började i samtalsterapi hos en av sjuksköterskorna.
De träffades en gång i veckan och efter några månader blev mannen förälskad i sjuksköterskan. Han berättade för henne om sina känslor. De e-postade ofta till varandra, diskuterade böcker, musik, dagsaktuella frågor, lagade ibland mat ihop eller gick på bio. Deras möten slutade med vänskapliga kramar.
Hela tiden mådde 28-åringen mycket dåligt.
Efter två år började sjuksköterskan en vidareutbildning. De sågs då varannan vecka och mannen tyckte att hennes attityd förändrades. I stället för de omtänksamma och insiktsfulla kommentarer han tidigare hade fått uppstod missförstånd.
Ett halvår senare blev sjuksköterskan sjukskriven. Hon erbjöd 28-åringen att gå till en kollega under tiden, men han avböjde eftersom sjukskrivningen bara skulle vara en månad. Den blev dock längre.
Trots brev till sjuksköterskan och försök att få besked från mottagningen hörde 28-åringen ingenting på ett halvår. Han körde hem till sjuksköterskan och de hade ett kort samtal.
En vecka senare ringde hans läkare upp. Efter flera turer fick mannen tio månader senare ett brev från läkaren och en chef på mottagningen där de skrev att sjuksköterskan beklagade om hon sagt något som han hade uppfattat som kränkande och att hon bara hade haft professionella avsikter i terapin.
Mannen flyttades så småningom till en annan mottagning. Han anmälde sjuksköterskan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och ansåg bland annat att hon hade lämnat honom i ett mycket värre skick än innan terapin började.
Sjuksköterskan skrev i sitt yttrande att hon är vidareutbildad i psykiatri och hade gått psykoterapiutbildning steg i med kognitiv inriktning då hon fick kontakt med 28-åringen. Hon ansvarade för bortåt 45 patienter.
När mannen berättade om sina känslor tog hon genast upp det med hans läkare och med handledningsteamet. Hon ville avsluta kontakten men övertalades att fortsätta.
Det har aldrig funnits någon privat relation mellan dem. Under hela tiden diskuterade hon sina behandlingsåtgärder med mannens läkare, behandlingsteamet och handledningsgruppen. Allt dokumenterades också i journalen.
Ansvarsnämnden anser att sjuksköterskan borde ha avslutat terapin genast, trots att handledningsteamet och den patientansvariga läkaren tyckte att hon skulle fortsätta. Genom att inte ha en tillräckligt professionell hållning underhöll hon hans känslor och försvårade behandlingen. Hon får därför en erinran. Beslutet har överklagats av sjuksköterskan (hsan 1830/03:b3).
KOMMENTAR:
»Ensam om många beslut«
? Sjuksköterskan har alltid själv ansvar för sina egna handlingar. Det går inte att delegera bort ett moraliskt ansvar ? även om man kan tycka att »teamet« borde ha varit mer insiktsfullt och stött henne att avbryta samtalsterapin då relationen var på väg åt fel håll, säger Kim Lützén, prefekt och professor vid institutionen för vårdvetenskap på Ersta Sköndal högskola i Stockholm.
Ansvarsfallet visar, anser hon, komplexiteten i den psykiatriska vårdens terapeutiska arbete, där gränsen mellan omvårdnad och terapi i sjuksköterskans arbete inte alltid är glasklara.
? Det finns en moralisk dimension i relationen mellan sjuksköterskan och patienten. Det är hon som har makten och hon får aldrig låta sig förföras eller förföra en hjälpsökande. Men sjuksköterskan har samtidigt en utsatt ställning.
Det finns många situationer i den psykiatriska vården där sjuksköterskan står ensam med ett beslut att handla och ta konsekvenserna av sitt beslut.
? Den här sjuksköterskan hade många års erfarenhet och menade säkert väl. Men att gå in i en patientrelation med 45 individer, alla med olika psykiska besvär, tyder på dåligt omdöme.
? Hon berättade att hon var överarbetad. Jag tror att det här är en konsekvens av moralisk stress. Frågan är också vilket ansvar vårdens organisation har.