Mardrömmen blev sann
Tänk dig att du går hem för dagen från ditt arbete som sjuksköterska på äldreboendet. Du har som så ofta suttit kvar en timme för att hinna med dokumentationen. Det har varit en intensiv dag och du bär med dig tankarna på de boende och funderar på om det var något du glömde att göra i stressen. En av de svårt sjuka vill dina tankar inte släppa. Hennes tillstånd har bekymrat dig en längre tid. Därför känns det bra att läkaren kommer i morgon för att bedöma vad som behöver göras.
Du känner tröttheten i kroppen efter den långa arbetsdagen och funderar över hur det ska bli de få åren du har kvar till pensionen. Ska du orka med stressen och ansvaret?
Nästa dag får du besked att patienten förts akut till sjukhus under natten. Det gör dig lättad. Därefter fortsätter dagens sysslor som vanligt. Du har ansvar för trettio svårt sjuka dementa patienter.
Där kunde historien ha slutat och den vardag du delar med kolleger runtom i landet ha fortsatt.
Men så blir det inte.
Ett par dagar senare får du en skriftlig varning från din arbetsgivare. Pressen börjar skriva om vanvård och jagar dig för intervjuer. Du börjar må dåligt och blir sjukskriven.
Så får du klart för dig att du är misstänkt för brott, när åklagaren startar en förundersökning. Du kallas till polisförhör och får sedan i många månader vänta på ett besked. Det kommer. Du blir åtalad för misshandel. Ytterligare väntan.
Nästan två år efter den där dagen du gick hem från jobbet, sitter du i rättegångssalen. Under tre dagar går åklagare och vittnen i detalj igenom vad som hände. Du får svara på frågor om vad du sa, tänkte och gjorde. Varje liten del i vårdprocessen skärskådas. Som åtalad står du till svars och till slut hävdar åklagaren att du bör dömas till villkorlig fängelsedom och böter.
En mardröm? För en sjuksköterska i Landskrona blev den verklighet. I mitten av februari stod hon åtalad i tingsrätten.
»Det kunde varit jag« sa en kollega som vittnade under den unika rättegången.
Om den etiska stressen och problemen i äldrevården efter Ädel-reformen har vi skrivit många gånger här i Vårdfacket (se till exempel 4/02).
Sjuksköterskor vittnar om hur de dignar under ett enormt ansvar med stor vårdtyngd och för små resurser.
Vården är kringgärdad av lagar, förordningar och föreskrifter. Men man är bara människa och har bara två händer och en hjärna. Känslan av att inte räcka till ger en stress som gör att många inte orkar. De byter arbete, blir sjukskrivna eller skärmar av sig.
I Landskrona har kommunen fått krav på förbättringar från Socialstyrelsen på flera punkter. Mycket har också hänt. Läkarmedverkan på äldreboendet har utökats, utbildning i smärta, sårvård och dokumentation har genomförts. Ledningen har utbildats.
Säkert bidrar dessa åtgärder till högre vårdkvalitet.
Fortfarande är dock sjuksköterskorna på det aktuella boendet regelbundet ansvariga för 30 svårt sjuka, vissa dagar upp till 60. Sjuksköterskebemanningen har inte ökat.
Landets äldrevård har på alltför många håll en slimmad organisation. Den som tvingas stressa sig igenom en arbetsdag gör lätt misstag eller hinner inte se det som behöver ses och höra det som behöver höras.
Det finns inte utrymme för dåliga dagar eller år i karriären där orken och skärpan har blivit sämre. Den åtalade sjuksköterskan tillstod att hon kanske inte varit tillräckligt påstridig mot distriktsläkaren för att den sjuka kvinnan skulle få rätt behandling. »Men jag är av den gamla stammen som inte är van att ifrågasätta läkarens ordination.«
Det personliga yrkesansvaret är viktigt. För patientsäkerheten och för professionens utveckling.
Ansvaret prövas enligt lagen i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, hsan. Där sitter sakkunniga representanter och gör sina bedömningar.
I det här fallet får de aldrig ge sitt utlåtande.
En fråga som prövats i domstol tas inte upp i hsan.
I stället får nu nämndemän och domare bedöma ansvaret. Åklagaren tvingas till en snårig utläggning för att styrka brott i sin slutplädering. Hon hävdar att de åtalade haft uppsåt i sin påstådda vanvård av kvinnan. Uppsåt är att medvetet skada någon. Åklagaren hävdade att de åtminstone borde ha förstått vad konsekvensen skulle bli av deras handlande.
Mot ordet »uppsåt«, att medvetet skada någon, vänder sig alla vittnen i rättegången.
Den åtalade sjuksköterskan ville ingen illa.