Mer postraumatisk stress än hos vietnamveteraner

Var femte vårdare i ambulans som varit med om en händelse de inte kan glömma, lider av posttraumatisk stress. Det är en lika hög siffra som för amerikanska brandmän och högre än för vietnamveteraner. Ändå är det inte självklart med handledning inom ambulanssjukvården.

11 november 2002

All ambulanspersonal i Västra Götaland fick en enkät som bland annat innehöll frågan: »Har du varit med om någon händelse du inte kan glömma?« 500 fick enkäten, 360 svarade och 222 av dem svarade ja på frågan. När dessa 222 beskrev händelsen och känslorna efteråt, visade det sig att 21,5 procent av dem uppfyllde kriterierna för posttraumatisk stress.

En siffra som kan jämföras med den för befolkningen i allmänhet, där en procent kan sägas lida av posttraumatisk stress.

Studien har gjorts av Anders Jonsson, sjuksköterska, universitetsadjunkt och forskare på PreHospen i Borås. Han är själv förvånad över den höga siffran.

? Jag trodde att den skulle vara omkring fem procent, säger han, och tillägger att det är extremt höga siffror i ett land som är så lugnt och har ett så bra socialt stöd som Sverige.

Bland vietnamveteraner som sårats i strid är motsvarande siffra 20 procent. Bland amerikanska brandmän är siffran ungefär densamma som för de svenska ambulanssjukvårdarna.

Sedan 1986 har Anders Jonsson varit utsänd i FN-tjänst åtta gånger. Han har blivit beskjuten, gått över minfält och tagit hand om lemlästade och döda kroppar.

? Under FN-uppdragen såg jag hur vissa klarade svåra krigsupplevelser, medan andra inte gjorde det. När jag såg samma symtom bland kollegerna inom sjukvården började jag fundera över varför vi klarar trauman så olika, förklarar han.

Han är den ende som har gjort en studie om posttraumatiskt stress syndrom, PTSD, bland ambulanspersonal i Sverige. Under nästa år väntas hans doktorsavhandling vara färdig.

Minnen kommer över en
De typiska symtomen för posttraumatisk stress är inträngande minnen, återupplevande av traumat, överkänslighet (mot till exempel ljud som påminner om händelsen), mardrömmar och flash-backs. Många har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet.

? Till slut behövs det bara att man känner en lukt, eller ser något vardagligt, som ett paraply, för att alla minnen ska komma över en igen, säger Anders Jonsson.

Han ställer inte någon diagnos på personerna i sin undersökning, utan använder ett internationellt instrument, Impact of event scale, IES-15, som mäter PTSD. Träffsäkerheten säger han är 85-procentig.

Identifikation ökar risken
En djupanalys har gjorts av 50 av de 222 enkätsvaren där PTSD uppmätts. Analysen visar att avgörande för risken att drabbas är om vårdaren känner en stark identifikation med offret.

? Så fort ett barn är inblandat till exempel, faller allas försvarsmurar.

Det gäller för såväl män som kvinnor.

Anders Jonsson har också funnit att risken för PTSD ökar med antalet år i yrket. Och att en av de återkommande frågorna som dyker upp är: »Kunde jag ha gjort något mer?« Med skuld minskar förmågan att hålla ett professionellt avstånd till händelsen och då ökar också risken för ptsd. Betydelsen av känslan av sammanhang har också undersökts enligt sociologen Antonovskys KASAM-modell (känsla av sammanhang). Den som inte upplever sig ha kontroll över livet löper större risk att drabbas.

Hur vet man att de som väljer ambulansyrket verkligen klarar den stress som de utsätts för? Anders Jonsson medger att det är svårt, men att ett sätt är att ha så verklighetstrogna övningar som möjligt. Till exempel katastrofövningar i realtid. Är verkligheten sådan att man har ett par sekunder på sig att få in nålen så ska övningarna vara så också.

Av de utryckningar som ambulansen gör är 90 procent transporter.
Men en stressfaktor för ambulanspersonal är att de aldrig vet när det kommer ett larm och därför inte vad de ska vara förberedda på. Det gäller att ha handlingsberedskap även för det värsta.

Kamratstödet är oerhört viktigt. Att få gå igenom med sin kollega:
Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort något annat? Stress gör att det är svårt att komma ihåg exakt vad som hänt. För att kunna lägga det bakom sig är det nödvändigt att få dela med sig och gå igenom händelsen med någon som var med.

? Alla chefer inom ambulanssjukvården förstår att personal som varit med om en stor olycka behöver debriefing, säger Anders Jonsson.

Sämre är det med insikten om att det kan behövas handledning även för att bearbeta händelser som, utan att rubriceras som stora katastrofer, är traumatiska för dem som är med. Plötslig spädbarnsdöd eller ett barns självmord, till exempel. Ambulanspersonalen är ofta de första som möter föräldrarna och deras sorg. Känslan av maktlöshet som kommer över dem är en tung börda att bära.

Fler drabbas
De flesta av de 222 i studien som varit med om svåra händelser klarar att lägga dem bakom sig. Men både personligheten och möjligheten att få avbörda sig sina upplevelser har betydelse för hur man klarar det.

Anders Jonsson varnar för att dagens slimmade organisationer innebär att fler riskerar att drabbas av posttraumatisk stress:

? Dels hinner man inte tala med någon om vad man varit med om innan det är dags att åka på nästa larm, dels ser sjukhusledningar ofta handledning som en kostnad. Inte som den investering i personalhälsa som det faktiskt är.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida