”Min kollega stod upp för mig – det kändes bra”
När en patient vägrade ta emot medicin av Anzal för att hon var mörkhyad regerade kollegan och sa ifrån. "Det var bra gjort och inget jag hade förväntat mig," säger hon.
När Anzal var 16 år flyttade hon till Sverige från ett afrikanskt land. Hon gick ett engelskspråkigt gymnasium med internationell profil och ville sedan läsa till psykolog.
– Men jag tänkte inte stanna i Sverige utan sökte utbildningar i bland annat Skottland och Irland eftersom jag inte kände att jag kom in i det svenska samhället. Jag var en rastlös tonåring.
Av olika skäl hade hon svårt att resa på intervjuerna. I stället testade hon sjuksköterskeutbildningen utan några förhoppningar om att trivas.
– På praktiken termin två hamnade jag på ett äldreboende och kände mig hemma direkt. Det var meningsfullt och utvecklande.
Efter det började hon extrajobba i vården. När hon tagit examen fick hon fast tjänst på ett sjukhus. Ett par år senare sökte hon sig vidare till en vårdcentral.
På båda ställena har hon känt sig nedvärderad på grund av sitt ursprung.
Baskunskaper ifrågasätts
Ibland har kommentarer fällts helt öppet, som när en kollega klagade på för tung arbetsbörda och blev ombedd att lägga över visst ansvar på Anzal.
– ”Klarar hon verkligen det, med sin språknivå?”, svarade kollegan. Och jag stod precis bredvid. I en sådan situation blir jag tyst, tillbakadragen och osäker.
Hennes kompetens har även ifrågasatts när hon varit ny på arbetsplatser.
– En kollega frågade om jag kunde ta ett hb. När jag svarade ”ja, självklart” undrade hon vem som hade kontrollerat att jag klarar av det. Alltså, jag hade jobbat som sjuksköterska på sjukhus i två år, det är klart att jag kan de mest basala momenten! Sådan misstro möts inte en ljushyad kollega av. Det är oerhört nedsättande.
På en arbetsplats uttryckte chefen redan första dagen sig på ett rasistiskt sätt under ett personalmöte.
– Hen sa att när patienter ringer akut så ska vi ta dem som är ”svenska” på större allvar eftersom syrier och andra folkgrupper överdriver sina symptom, till exempel vid migrän. Personen själv hade dessutom utländsk bakgrund. Jag tänkte: ”Vad är det här för ställe där chefen kan uttrycka sig så utan att någon protesterade”. Jag fick intrycket att här lyder man bara och säger inte emot.
”Viktigt att erkänna rasismen”
Vid ett annat tillfälle bad en läkare att få prata med Anzal efter att en patient med yrselproblematik skickats hem.
– Han sa att om det varit en ”svensk” kollega som bokat in patienten hade han beställt hb och ekg. Men eftersom det var jag gjorde han inte det. Det han menade var att en kollega som har invandrarbakgrund inte tänker extra i förväg innan det bokar in en patient. Jag förklarade att det inte var jag som bokat in den här patienten. Då bad han om ursäkt, men jag är fortfarande osäker på om han tar de patienter jag bokar in på allvar på grund av sina fördomar. Och om fler tänker så här.
Men den första upplevelsen är den starkaste. Anzal hade kvällspass på en sjukhusavdelning och gick in till en patient med medicin. Patienten vägrade att ta emot den av en mörkhyad sjuksköterska och bad Anzal att kalla på någon annan.
– Jag blev chockad. Hur kan man säga så rakt ut? Det blev lite tjafs. Jag svarade att hon fick hämta medicinen själv i så fall. Samtidigt ville jag inte skapa en konflikt som förstörde hela passet.
När nattpersonalen anlände berättade hon vad som hänt för en kollega.
– Jag trodde bara att hon skulle gå in och ge patienten läkemedlet, men i stället sa hon att antingen så tar du emot av den som erbjöd dig det först eller så blir du utan medicin. Hon stod upp för mig på ett sätt som hon inte hade behövt. Det kändes bra.
Anzal önskar att fler såg rasismen i vardagen och reagerade. Hon har försökt ta upp samtalsämnet på jobbet, men märker att det är obekvämt för många.
– De flesta säger att ”något sådant har jag aldrig sett eller hört under alla mina år i yrket”. Jag tycker att det är viktigt att erkänna rasismen och prata om den, och jag tror att det skulle kunna göra stor skillnad.
Själv söker hon stöd hos andra sjuksköterskor som hon är vän men inte kollega med.
– Jag kan berätta saker för dem och se hur de reagerar. Vad de tycker är okej och inte. På så vis har jag blivit mer medveten om mina rättigheter och bättre på att säga ifrån när något händer.
Fotnot: Anzal heter egentligen något annat.