Mission impossible?

Det är något motsägelsefullt i vår intervju med masarna i Solna på sidan 9–11.  När Vårdfackets reporter Maria Ejd träffar dem har de redan tänkt ut vilken rubrik de skulle vilja se på den blivande artikeln. Den ska heta »Mas – en omöjlig uppgift«. De har kommit fram till slutsatsen efter att i detalj ha studerat i lagar och förordningar om det personliga yrkesansvaret för en medicinskt ansvarig sjuksköterska.

Varför i hela fridens namn stannar man kvar i ett sådant jobb? Svaret är naturligtvis engagemanget, för patienterna och för yrket.

Jag vågar påstå att många Vårdfacketläsare känner igen sig. Hur många sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker upplever inte att det är omöjligt att ta det personliga yrkesansvaret i vården som den ser ut i dag? Men stannar ändå kvar och kämpar på?

Det kostar på att dagligen leva i den inre konflikten.

Omvårdnadsprofessor Astrid Norberg beskrev det som etisk stress när hon talade på Vårdförbundets etikdag i mitten av mars.

I Umeå, där Astrid Norberg verkar, har man startat forskning kring samvetets betydelse i vårdarbetet, samvetet som den inre övertygelsen, som praktisk visdom och de etiska krav som ställs.

Att ha en inre övertygelse men av olika skäl inte kunna följa den skapar den etiska stressen, enligt Astrid Norberg, som också beskrev olika sätt att möta stressen: Det kan handla om flykt, att till exempel söka sig ett nytt jobb. Kamp är ett annat sätt, att visa på problemen, angripa makthavare och skapa opinion. Ett tredje sätt är att döva sitt samvete vilket är vanligt men en farlig väg att gå, enligt Astrid Norberg. Den som inte kan leva utifrån sin inre övertygelse får nedsatt självkänsla, känner skam, skuld och otillräcklighet. Som den yttersta konsekvensen kommer känslokylan, utbrändheten och i värsta fall oetiska beteenden.

Självklart finns det också de som stannar kvar och med tålamod och hårt arbete lyckas förbättra en omöjlig situation. Även om det sker till ett visst pris. En av masarna i vårt reportage talar om många sömnlösa nätter.

Det finns också arbetsplatser med hög medvetenhet, där arbetsledning och organisation fungerar utifrån patientens perspektiv, och handledning såväl som personlig reflektion kan stärka yrkesrollen. 

Frågan om det personliga yrkesansvaret och vårdens verklighet är stor och komplicerad. Den berör i stor sett alla aspekter av vårddebatten, som vårdens organisation, arbetsledning, resurser, handledning och patientsäkerhet.

Det går inte att göra det så enkelt som att säga att större resurser löser allt. En viktig faktor är graden av professionalisering hos yrkesutövarna och hur den respekteras av vårdens huvudmän.

Den som har en professionell identitet, och är erkänd av omgivningen, har skyldighet att sätta gränser och ta initiativ. Hon kan stå upp och försvara professionen och har då rätt att yttra sig och bli trodd.

»Om fler sjuksköterskor gick samman och vägrade utföra sådant som inte är god och säker vård, kanske arbetsgivarna skulle göra något«, säger Vårdförbundets jurist Jonas Widell i artikeln på sidan 14.

Det ligger alltså till stor del hos den enskilde yrkesutövaren att stå upp för sin professionalitet. Vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort. Men när nu situationen i vården är så svår borde man väl höra fler Vårdförbundsmedlemmar i debatten som säger ifrån, genomtänkt och konstruktivt, utifrån en självmedveten professionell utgångspunkt? I stället för att fly in i andra jobb, in i sjukdom eller en passiv offerroll.

Den processen måste börja på varje arbetsplats. Det handlar om att inse att man inte är ensam om problemet. Att diskutera med arbetskamrater, fackliga företrädare, chefer och politiker. Och inse att det som gynnar patienten och professionen också skapar den goda arbetsmiljön.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida