Mona fick ett brev: »Du kan få cancer«
Med posten kom ett brev från sjukhuset till Mona Gullstrand där hon erbjöds undersökning med gentest för att ta reda på om hon riskerar att få ärftlig bröstcancer. För Mona började en tid av funderingar. Vågar man verkligen veta?
Mona Gullstrand är en kvinna mitt i livet som verkar ha lika nära till skratt som till allvar och reflektion. I tjugo år har hon varit sambo med Göran. De har tre barn, 9 till 19 år gamla och familjen bor i ett radhus i centrala Gävle. Efter att ha arbetat länge som fritidspedagog, varvat med föräldraledighet, är hon numera rektor vid en skola med elever från förskoleklass till årskurs fem.
Mona Gullstrand ger ett intryck av att vara stark och är sällan sjuk. Men vid två tillfällen har hon haft diskbråck med svåra smärtor i ryggen.
– Jag hade så ont att jag hade tackat ja till vilken behandling som helst, bara smärtan gick över.
Men det ligger några år tillbaka i tiden och sedan dess har Mona känt sig alldeles frisk. Därför kom brevet från Universitetssjukhuset i Umeå alldeles oväntat. Ett genetiskt prov skulle möjligtvis kunna förutsäga om hon riskerade att drabbas av ärftlig bröstcancer, stod det i brevet.
Väntade ett år
Hennes moster, som var patient på sjukhuset, var svårt sjuk
i bröstcancer. När mosterns läkare gjorde upp ett släktträd
över sjuka släktingar konstaterades att hennes mor och syster
– Monas mormor och andra mostern – också hade haft bröstcancer. Andra kvinnliga släktingar kunde alltså löpa risk att också bli sjuka. Ett genetiskt prov från Mona skulle möjligtvis kunna ge svar på om hon bar på någon av de båda bröstcancergener som förekommer vid starkt ärftlig bröstcancer. Det vore bra om hon tog kontakt med sjukvården för att få en remiss till undersökning, stod det i brevet.
– Jag hade brevet hemma i ett år utan att göra något åt det. Jag behövde tid att tänka igenom och bearbeta vad det kunde betyda.
Hon räknade inte med det värsta, berättar hon. Hon bru-
kar inte ta ut svåra saker i förskott, men hon behöver få gå på
lågvarv och fundera innan hon tar viktiga beslut. Så fungerar
hon i sitt arbete som skolledare, där hon ibland måste ta
impopulära beslut. Så fungerar hon när det gäller privatlivet.
Mona Gullstrand visste redan tidigare att både mormor och mostrarna i Luleå hade haft bröstcancer och blivit opererade. Men hon hade aldrig kopplat det till att hon själv skulle kunna få bröstcancer. Mormor levde ju till hon blev 92 och den moster som först fick bröstcancer, redan som ganska ung, var frisk efter sin operation som låg flera årtionden tillbaka i tiden. Den moster som nu var svårt sjuk hade upptäckt sin bröstcancer vid 49 års ålder. Nu var hon 74.
Tänkte på döttrarna
– Jag tänkte på mina flickor som är 9 och 19 år gamla, på vad ett dåligt provbesked skulle kunna betyda för dem. Om risken var stor för mig skulle den kunna vara det för dem också. Men jag tänkte också på att min egen mamma var 70 år och frisk, liksom mina båda systrar. Till slut bestämde jag mig för att kontakta länssjukhuset i Gävle och fick en remiss till den onkogenetiska mottagningen i Uppsala.
Beslutet var helt och hållet Mona Gullstrands eget. Ingen
i familjen försökte påverka henne, inte ens hennes sambo som är läkare. Den 19-åriga dottern stöttade henne och tyckte att det var en god idé att ta ett prov. Ingen funderade nog så mycket i det läget på att ett genprov från Mona också skulle lämna ut genetisk information om hennes barn, mamma och syskon. De tänkte i första hand på möjligheterna att få veta i förväg om risken för bröstcancer var stor och om det i så fall gick att göra något åt det.
Mona Gullstrand talar eftertänksamt om den situation hon befann sig i. Det verkar ha gjort henne både stark och mjuk att väga in alla argument för och emot – för att till slut komma fram till att hon ville försöka ta reda på hur det förhöll sig med cancerrisken.
– Jag är ju nästan aldrig sjuk, säger Mona. Jag tycker att jag skulle ha känt av om något var fel.
Hon reste till Uppsala. Där träffade hon först sjuksköterskan Annika Lidén, som är en av deltagarna i ett projekt som pågår vid den onkogenetiska mottagningen. I projektet vill forskare få veta hur de mår som får information om risk för ärftlig cancer.
Hon fick svara på enkätfrågor om sin syn på livet, om hälsa och sjukdom och hur hon brukar reagera i svåra situationer. Det var många frågor om livsåskådning som Mona Gullstrand tyckte var svåra att svara på.
– Jag tror inte på någon högre makt, att någon sitter där uppe och drar i trådarna. Men jag tror att det finns något gott inom varje människa.
Hon tänkte på alla flyktingbarn som finns i hennes skola och som tillhör andra religioner än den kristna. På att det finns många sätt att tro på något gott. Att det inte finns bara ett sätt som är det rätta.
Något förhöjd risk
Efter att ha svarat på frågorna träffade hon två läkare, en genetiker och en cancerläkare som talade med henne om det släktträd för bröstcancer som hade gjorts upp. Läkarna i Umeå kunde inte hitta någon av de två kända bröstcancergenerna hos den sjuka mostern. Därför togs aldrig något blodprov för genanalys på Mona. Det gör man nämligen bara när man direkt kan jämföra provet med ett där man hittat sjukdomsgenen hos en sjuk släkting.
Släktträdet analyserades och läkarna kom fram till att hon hade en något förhöjd risk att drabbas av bröstcancer, jämfört med den genomsnittliga svenska kvinnan. Mona Gullstrand fick veta att den risken skulle öka till 50 procent om hennes egen mamma fick bröstcancer. Läkarna och Mona enades om att hon tills vidare skulle fortsätta gå på vanliga screening-kontroller med mammografi i Gävle. Där kallas alla kvinnor till regelbunden bröströntgen från 40 års ålder.
Det var naturligtvis en lättnad för Mona Gullstrand att få detta besked. Lite snopet var det kanske att ett genprov trots allt inte blev taget.
Nöjd med sitt liv
Hur hade hon reagerat om svaret varit ett annat? Om risken att bli sjuk hade varit väldigt stor? Den frågan kan Mona inte svara på rätt upp och ner. Visst har hon väl tänkt tanken flera gånger under det år då hon funderade på vad hon skulle göra åt brevet från Umeå: att ett genprov skulle ha kunnat ge det svar hon inte ville få. Samtidigt gav det året henne tid att tänka på att hon är väldigt nöjd med vad hon gjort av sitt liv.