”Mötesplatser känns lockande”
De är inte med i facket i dag. Men Vårdförbundets idé med mötesplatser känns lockande. Det säger Sara Yllö och Linda Hansson på privata Plastikkirurgigruppen i Stockholm.???
Vita väggar, laminatgolv och japanska träsnitt. Det är rent, vitt och fräscht i klinikens nyrenoverade och nyligen utbyggda lokaler i Sabbatsbergs sjukhus. En del av patienterna är även de uppfräschade, med putande läppar och rynkfria ögonvrår.
Här jobbar Sara Yllö och Linda Hansson som narkossjuksköterska respektive operationssjuksköterska sedan ett halvår tillbaka. De har hunnit arbeta några år i yrket och representerar den grupp som i högsta grad väljer att inte vara med i Vårdförbundet: privatanställda unga med ett par år i yrket. Vad är deras tankar om fackligt medlemskap?
Vi träffar dem när fredagslugnet sänker sig. Sara Yllö ska skriva ut en patient. Resten av dagen är det bara några mindre polikliniska ingrepp, som födelsemärken och andra hudförändringar. Sedan hägrar helgen för dem båda.
Just det är en av anledningarna till att Sara Yllö sökte sig till den här arbetsgivaren: möjligheten att göra helg när det är fredag.
— Jag hade blivit rätt mätt på den sjuka sjukvården. Vi har ju mest friska patienter och kunder, säger hon.
Linda Hansson nickar instämmande.
— Det är inte så stort här och därför får jag tänka ut nya lösningar och vara kreativ på ett annat sätt. Det är inga läkarassistenter på operation utan det är bara jag och kirurgen, säger hon.
Båda har varit anställda inom den offentliga vården tidigare men här på Plastikkirurgigruppen har de 3 000–4 000 kronor mer i lön per månad, skobidrag, förmånligare friskvårdsbidrag och flera andra förmåner.?Det är där kärnan finns, orsaken till att de väljer att inte vara med i Vårdförbundet. De klarar sig själva och tycker sig inte behöva något kollektiv. I Stockholm är efterfrågan så stor att de inte riskerar arbetslöshet.
— Sedan finns det inte tillräckligt många fördelar med att vara med, säger de.
Är ni osolidariska?
— Ja, kanske det, säger de och ser glada ut.
Men snabbt blir Sara Yllö allvarlig. Hon minns lönestrejken 2008. Liksom för många andra sjuksköterskor är den inte ett positivt minne.
— Den blev ett fiasko, allt blev bara pannkaka. Jag gick ur efteråt, jag kände att Vårdförbundet inte var så starkt som jag trodde, säger hon.
Men varför blir du besviken på Vårdförbundet, varför inte rikta besvikelsen mot arbetsgivarna?
— Ja, men det är ju ändå vårt fack som ska förhandla för oss, säger Sara Yllö.
Linda Hansson har däremot aldrig varit med i Vårdförbundet, inte ens under studietiden. Det har aldrig blivit av.?För Saras Yllös del skulle det kunna hända att hon går med igen men bara under vissa förutsättningar, som en flytt till en mindre ort. Då kan det behövas mer trygghet och stöd av kollektivavtalet.
Tonläget förändras när de får höra om Vårdförbundets nya visioner om mötesplatser. Sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor ska kunna mötas för att byta tankar och idéer och få coachning av mer erfarna kolleger. Absolut intressant, tycker de.
— Tänk att till exempel kunna träffa kolleger mellan 20 och 30 år och prata karriärutveckling, säger Sara Yllö.
— Eller om man kunde få veta mer om att vara egen företagare. Det kommer stort i den privata vården att sjuksköterskorna är sina egna, säger Linda Hansson.
Båda stannar upp och undrar: ”Förresten, var och när ska de där mötesplatserna vara?”