Motiverar till minskat missbruk

Som första barnmorska någonsin promoveras Christina Ottenblad i slutet av maj till hedersdoktor vid Karolinska institutet. Hon får utmärkelsen för sitt arbete för de ofödda barnens rätt till en drogfri uppväxt.  

Christina Ottenblad är sedan 1987 chef för familjesociala enheten på Huddinge sjukhus, en mottagning för gravida kvinnor med missbruksproblem.

– Jag är egentligen förlossningsbarnmorska och hade arbetat som sådan i 15 år då familjen flyttade från Värmland. Men här på  Huddinge sjukhus var allt så tekniskt på förlossningen – och jag är definitivt inte teknisk.

Christina Ottenblad bytte till mödrahälsovården i Stockholmsförorten Vårby 1975 och mötte problem hon aldrig tidigare stött på. Visst hade hon ibland på förlossningen anat att inte alla kvinnor mådde så bra, men nu mötte hon många kvinnor med psykosomatiska problem eller relationssvårigheter.
– Jag hade också två patienter med ett för mig helt okänt beteende. De visade sig vara amfetaminmissbrukare. Då inledde jag ett samarbete med kuratorn Gunilla Larsson.

I samma veva började det komma en rad internationella rapporter om drogers påverkan på foster och de båda läste in sig på materialet. Fler och fler kvinnor med missbruk remitterades till Christina Ottenblad från stadens mödrahälsovårdscentraler, och från 1984 remitterades de från hela länet.

– Gunilla disputerade, fick lokaler på Huddinge sjukhus och blev chef för mug-teamet (missbruk under graviditet). Vi fortsatte att tillsammans utveckla omvårdnaden för våra missbrukande gravida, berättar Christina Ottenblad.

Ingen väntetid – inga remisser
– 1985 hade jag min första patient med hiv. Då ville jag inte vara kvar på en vanlig mödrahälsovårdscentral längre och jag  behövde dessutom hjälp av specialistläkare. Så jag tog mina patienter och journaler och flyttade hit till sjukhuset. Ett tag huserade jag i en operationssal, men hösten 1986 fick mug större lokaler och då tog jag tre rum där.

mug bytte namn till familjesociala enheten och Christina Ottenblad blev dess chef 1987. Upptagningsområdet omfattar hela Stockholms läns landsting och man tar årligen emot omkring 100 kvinnor och 20 partners med missbruksproblematik eller hiv. Kvinnorna slussas dit via behandlingshem, häktet, mödravården eller socialtjänsten.

– Många som hört talas om enheten ringer själva. Här existerar ingen väntetid, inget remissförfarande, och vi nekar aldrig någon att komma. Graviditeten är en period då kvinnor är motiverade att förändra sina liv för en annan person. Men bara för att man vill och säger att man kan sluta ett missbruk så är det inte lätt.

Som andra kvinnor med specialproblem ska också dessa behandlas som riskgraviditeter och få den medicinska hjälp och det psykologiska stöd de behöver, anser Christina Ottenblad.

Ofta även psykiska problem
På mottagningen arbetar tre kuratorer, tre barnmorskor och en sekreterare. De har ett mycket nära samarbete med kvinnoklinikens gynekologer, gynekologmottagning, förlossnings- och bb- avdelningar, med läkare på barnkliniken och läkare på infektionskliniken. Enheten sorterar under Beroendecentrum syd och har tillgång till en avgiftningsavdelning för kvinnorna och deras män. Eftersom kvinnorna förutom sitt missbruk ofta också har psykiska problem är en psykiatriker behandlingsansvarig läkare.

– I många år upphörde vår kontakt med kvinnorna sex till åtta veckor efter barnens födelse och vi anade att en del kvinnor återföll i missbruk igen.

Med pengar som Christina Ottenblad sökt från Socialstyrelsen gjorde en av mottagningens kuratorer 1994–95 en retrospektiv undersökning, Morot Piska Plåster, som visade att 40 procent av mottagningens kvinnor återföll i missbruk innan barnet fyllt ett år. Undersökningsresultatet ledde till att man med Dagmarpengar startade tvåårsprojektet När jag blir mamma, där en kurator och en barnmorska försökte ta reda på vad kvinnorna skulle behöva för att inte återfalla.

– Vid projektets slut 1998 hade bara sju procent återfallit. Det är en fantastiskt låg siffra som dels ledde till att vi fick förstärkning på kuratorsbemanningen, dels till att vi nu erbjuder de kvinnor som inte har andra former av stöd uppföljning hos oss tills barnet är två år. Vi skapar trygghet och kontinuitet och visar att vi vet att det kan vara väldigt svårt att ha små barn och hantera alla de problem som rör barnet, en själv och partnern.

– Drogproblemen är inte det svåra, utan att lära sig hur man löser det vardagliga livet. Svenssonlivet är inte så glamoröst och det gäller för dessa kvinnor att tackla det. De behöver samtal och stöd och jag är jätteglad att vi fått pengar nu när det mest dras ner.

Patienterna kommer från alla samhällsskikt men nästan alla har blivit misshandlade på olika sätt och farit illa under sin uppväxt. De har inte lärt sig hur man hanterar relationer av olika slag, hur man står ut med svårigheter och motgångar, ens vardagliga sådana.

Gläds åt varje friskt barn
– Även om det är frivilligt att gå hos oss måste en del komma två–tre gånger i veckan och lämna övervakade urinprov. Det är tufft, men vi vill se att kvinnorna är drogfria. De som inte kommer gör vi hembesök hos – och det vet de. Det händer att vi är ute tillsammans med socialtjänsten och letar efter dem.

– Vi dömer aldrig någon och har en respektfull inställning
till kvinnor som farit illa. Min drivkraft har alltid varit att skapa ett värdigt och bra mottagande för gravida med missbruksproblem. Jag gläds åt varje barn som föds friskt och där vi ihop med socialtjänsten gett kvinnan goda möjligheter att se barnet.

Christina Ottenblad hävdar att inte alla kvinnor som behöver får hjälp. Och hon oroas över att inte mödrahälsovården och socialtjänsten skapar det stöd som behövs. Ofta anar man kanske att kvinnorna inte har det så bra. Men det är inte lätt att se det som en medmänniska gör allt för att dölja. För barnmorskans del är det många saker hon ska hinna ägna inskrivningssamtalet åt med den blivande mamman. Och sedan ser hon inte kvinnan igen förrän i vecka 20–24.

– Om man anser att barnmorskan ska vara den som upptäcker ett eventuellt missbruk i familjen – och det kanske hon ska om vi värnar om barnet – så bör hon ges ett annat uppdrag och andra kunskaper än i dag. Lägg fler besök i början av graviditeten så att hon kan skapa en bra relation till mamman där det blir naturligt att prata om svåra saker. Och ge henne hjälp att tidigt identifiera drogproblem i familjen och ge extra stöd åt kvinnan i form av kurator, psykolog och socialtjänst.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida