Motståndet mot modellen lever kvar

Trots att det individuella lönesystemet infördes redan 1986, i samband med de mycket svåra avtalsförhandlingarna då, är det först de sista åren som parterna på allvar börjat använda sig av det. Samtidigt har missnöjet och protesterna ökat.

Mitt under de allt intensivare avtalsförhandlingarna 1986 beslutade Vårdförbundets avtalsfullmäktige (motsvarande dagens avtalskongress) att ge förhandlingsdelegationen mandat att förhandla om ett nytt lönesystem med differentierade löner. Det beslutet, klubbat av mötesordföranden och Vårdförbundets nuvarande förbundsordförande Eva Fernvall, innebar att förbundet sa ja till ett nytt, individuellt lönesystem.

Men det är tveksamt om alla ombud insåg vad det beslutet innebar. Säkert är dock att de då inte förstod vilken långvarig debatt beslutet skulle leda till inom förbundet.

Diskuterats sedan 70-talet
Ändå var frågan om differentierade löner ingen ny fråga, den hade diskuterats sedan början av 70-talet. Flera steg mot
differentierade löner hade tagits, till exempel införandet av så kallade latituder för avdelningsföreståndare (innebar kortfattat att ju fler underställda man hade, desto högre lön). Vid förbundets kongress 1983 antogs ett nytt lönepolitiskt program. Där sas att förbundet ska arbeta för att »en mer differentierad lönesättning genomförs som bättre än för närvarande tar hänsyn till arbetsuppgifternas innehåll och svårighetsgrad«.

Men det avgörande steget togs den där augustidagen 1986, även om det formellt inte blev definitivt förrän förhandlingskartellen ktk (som förhandlade för bland annat Vårdförbundet) sent på hösten antog det slutgiltiga medlarbudet.
Frågar man personer som var inblandade, både inom Vårdförbundet och på arbetsgivarsidan, varför beslutet togs då, får man olika svar: att Vårdförbundets krav på 30 procent blockerade förhandlingarna och att det gällde att hitta vägar ur den klämman; att Landstingsförbundet tyckte att Vårdförbundet borde få mer än andra och att det skulle bli lättare att dölja detta för övriga förbund och därmed undvika kompensationskrav; att allt fler ansåg att andra kriterier än tjänsteår och utbildning skulle avgöra lönen; att många inom Vårdförbundet trodde att medlemmarnas löneutveckling skulle gynnas av ett nytt lönesystem.

Ändå fanns det många motståndare mot ett nytt lönesystem, även om det inte märktes när beslutet togs. Ingen reserverade sig mot det formella beslutet.

Många är kritiska
Nu har det snart gått 13 år och fortfarande finns det ett motstånd mot det individuella lönesystemet. Så sent som i vår fanns det en motion om att återgå till fasta lönegrader och löneklasser till Vårdförbundets Hallandsavdelnings årsmöte. Vårdfacket har under det senaste året publicerat flera insändare som varit kritiska till lönesystemet.

Runt om i landet protesterar många mot att unga och nyutbildade anställs med högre lön än redan anställda med många tjänsteår. På en rad sjukhus säger anställda upp sig eller hotar att göra det i protest mot alltför dåliga löner.

En undersökning nyligen i Västerbotten visar att färre än tidigare tycker att de har en rättvis lön i förhållande till sina kamrater och en stor majoritet anser att erfarenhet är det viktigaste kriteriet för lönesättningen.

Dålig förankring
Vad beror missnöjet på? En grundorsak är förmodligen bristen på förankring innan beslutet togs 1986. Förslaget fördes fram av Landstingsförbundet, mitt under sommarsemestrarna. Någon medlemsdiskussion blev det inte inom Vårdförbundet. Man kan även sätta ett frågetecken för det stöd Landstingsförbundets förhandlare hade i landstingen.

Sedan hände inte mycket under en följd av år. Visserligen fanns det i det avtal som slöts 1988 så kallade lägstpotter (innebar att man lokalt förhandlade om en pott som hade en miniminivå i procent, men där det var upp till varje landsting att gå med på mer), och visserligen kom man 1988 överens om att vid halvårsskiftet 1989 helt ta bort fasta lönegrader och löneklasser och i fortsättningen enbart tala om lönen i kronor. Men varken arbetsgivarna eller förbundet anammade på allvar de tankar som fanns bakom beslutet 1986.

Både för de enskilda landstingens och Vårdförbundets lokala förhandlare var det enklare att diskutera grupper än individer när de skulle fördela de små penningsummor som blivit över sedan de centrala parterna fastställt de generella potterna.

Ytterligare ett hinder bör noteras, den statliga styrningen i början av 90-talet. Regeringen tillsatte en kommission under ledning av den tidigare generaldirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen, Bertil Rehnberg, för att få ner löneökningarna. Resultatet blev en låg procentuell löneökning för de flesta löntagare i hela landet under några år och därmed små förutsättningar att utveckla det individuella lönesystemet.

Egentligen är det först efter januari 1996 som arbetet med individuella löner tagit fart på allvar. I det avtal som Vårdförbundet och arbetsgivarna då skrev under finns för första gången inga centrala eller generella pengar. I stället sägs att allt ska fördelas i lokala förhandlingar.