”Någon letar efter honom”

”Någon letar efter honom”
Illustration: Linn Fleisher

Vem är han? Sjuksköterskan Nina Borg arbetar på en flykting­förläggning och deltar i ett nätverk som hjälper papperslösa. Nu söker hon upp en av läkarna i nätverket. Nina hjälpte en vän­inna att hämta en väska på Hoved-ban­gården. I den låg en drogad treårig pojke.

30 april 2013

Vedbäckvillan låg perfekt.?

Det fanns varken utsikt över vattnet eller någon skogsidyll i?bakgrunden, men om man inte ville bli sedd var stenvillan med de tättklippta, höga häckarna idealisk. Det ståndsmässiga läget i ett halvdött villakvarter var om möjligt ytterligare ett plus. Kanske hade Allan tänkt just så när han valde att bli praktiserande läkare vid det nordsjälländska läkarhuset, men Nina ställde sig tvivlande. Allan hade säkert aldrig drömt om att ha det här som fast bisyssla. Hon kastade på nytt en blick i backspegeln.

Pojken hade inte rört sig under hela den tid hon hade haft honom i bilen. Vecken på den rutiga filten låg precis som de hade gjort när hon lämnade parkeringsgaraget. Nina hade sett till att han hade munnen fri, och lite ljust, fuktigt hår stack fram under kanten på filten. Han hade inte rört sig och inte gett ifrån sig ett enda ljud.

Knack, knack.

Ljudet av ett par lätta slag mot bilrutan fick Nina att rycka till. Det var Allan. Hans långa, gängliga gestalt skymde solen medan han böjde sig ner och spejade in i bilen med kisande blick. Sedan knackade han på igen, men innan hon hann reagera hade han gått vidare och stod nu och ryckte förgäves i dörren till baksätet. Hon måste ha låst alla dörrarna fastän hon inte kunde minnas när.

Först nu upptäckte hon att hon fortfarande satt med fingrarna låsta i ett fast grepp om ratten, och det tog henne en extra bråkdel av en sekund att övertala sina händer att släppa taget. Sedan låste hon fumligt upp dörren till baksätet och steg ur bilen.

Allan hade redan försiktigt lyft ut pojken och lagt honom över axeln, fortfarande insvept i filten.

”Vad vet du?”

Han vände på klacken och var på väg in i huset så snabbt att Nina måste småspringa för att hinna med.?

”Ingenting. Eller nästan ingenting. Han låg i en resväska.”

Nina stängde dörren bakom dem och följde efter Allan, som fortsatte med långa steg in på sin mottagning. Det hängde glada barnteckningar på väggen, och bredvid hans dator stod en liten trollaktig clowndocka som säkert var avsedd att muntra upp hans yngsta patienter.

Men clownen kunde inte användas till någonting just nu. Pojken från resväskan hängde slapp och livlös över Allans axel, som någon av Idas uttjänta trasdockor, tänkte Nina och kände plötsligt den välbekanta smaken av metall i munnen. Det var hennes alldeles personliga smak av skräck. Den dök alltid upp när adrenalinet hade strömmat ut i varenda cell av hennes kropp, och den påminde henne om lägren i Dadaab och Nangweshi och alla andra helvetiska platser hon hade levt på medan hon tog hand om och vårdade andras barn.

Nina sköt tanken ifrån sig lika snabbt som den hade kommit och fäste på nytt blicken på Allan och pojken. Allan hade försiktigt lagt ner den lilla mjuka kroppen på britsen och höll pek- och långfingret mot pojkens hals. Hans ansikte lyste av koncentration, och hon kunde se en ensam, blänkande svettdroppe rinna nedför hans hals och försvinna under den öppna vita skjortan. Det var inte nu hon borde säga något.

Blodtrycksapparaten stod framme på Allans skrivbord, men manschetten var för stor för pojkens smala arm. Hon tog fram en mindre och satte fast den. Barnet reagerade varken på det skarpa, högfrekventa ljudet från apparaten eller på trycket från den uppblåsta manschetten. 90/52. Hon vred monitorn så att Allan kunde se de digitala siffrorna.

Allan rynkade pannan och gled med handen över pojkens bröstkorg, lade stetoskopet mot den vita, släta huden och flyttade det snabbt och precist från bröstkorgen och vidare ner över maghuden. Sedan vände han pojken på sidan med en varsamhet som för ett ögonblick fyllde Nina med en märklig ömhet och värme inombords. Han lyssnade igen och lät sedan pojken glida tillbaka, så att han blev liggande på rygg med armarna utmed sidorna.

Det var fortfarande denna oroande frånvaro av liv, tänkte Nina. Som om han varken var död eller levande utan bara ett föremål. Allan lyfte försiktigt på pojkens ena ögonlock och lyste in i pupillen.?

”Jag tror att han är bedövad”, sa han sedan.

”Jag vet inte med vad, men det är troligen ingenting som är direkt livshotande.”?

”Ska vi ge honom naloxon?” frågade Nina.?

Allan skakade på huvudet.?

”Andningen är okej. Blodtrycket är lite lågt, och han har vätskebrist, men jag tror nog att han kommer att kunna vakna av sig själv. Och för övrigt ska vi inte börja krångla med sådant så länge vi inte vet vad det är han har fått.”?

Nina nickade sakta och försökte undvika Allans blick. Hon visste vad han var tvungen att säga nu.?

”Du måste åka till sjukhuset med honom. Jag tror inte att han håller på att dö, men … ”?

Allan slog ut med händerna och pekade upp mot sin samling av medicinska handböcker.?

”Det finns en miljard ämnen på marknaden som någon kan ha stoppat i honom, och jag har ingen aning om vad det är för fel på honom. Du måste köra honom till Hvidovre.”?

Nina svarade inte.??

Det var först nu som hon riktigt hade tid att se på pojken. Först hade hon trott att han var knappt tre år, men när hon tittade närmare på hans ansikte blev hon osäker. Närmare fyra, tänkte hon och sträckte försiktigt fram handen så att hennes fingrar kunde följa de mjuka linjerna i pojkens ansikte. Han var säkert bara liten för sin ålder. Håret var kortklippt och nästan alldeles vitt, huden lyste blåaktig och pergamentstunn i ljuset från fönstret.?

”Jag vet inte varifrån han kommer”, sa hon sedan.

”Jag tror inte att han är dansk, och det är någon som letar efter honom. Någon som ska använda honom till något.”?

Allan rynkade pannan.?

”Pedofili?”?

Nina ryckte på axlarna och försökte erinra sig mannen vid förvaringsboxen. Hur hade han sett ut egentligen? Jättelik, kanske i trettioårsåldern, och så den där för varma, bruna skinnjackan.

Hon föreställde sig att polisen skickade ut ett signalement och insåg i samma ögonblick att den beskrivningen kunde stämma in på tusentals storvuxna män. Och sedan såg hon pojken ligga ensam i en sjukhussäng medan en socialarbetare eller kanske en specialpedagog satt i kafferummet och fyllde i den ena oändliga blanketten efter den andra. Skulle de kunna skydda pojken mot den vrede hon hade sett i mannens blick? Och vad skulle de danska myndigheterna göra med honom? Tänk om de inte lyckades ta reda på varifrån han kom? En institution på Amager, eller kanske en flyktingmottagning. Nina rös. ??

— — —??

Alldeles för många av de ensamkommande barnen försvann bara spårlöst från centren efter några dagar. De blev hämtade av sina ägare.?

”Han ska i alla fall inte till något av behandlingscentren”, sa hon kort och började se sig om i rummet. ”Inte till Gribskov heller. Barn försvinner därifrån för jämnan. Han ska inte dit.”??

Till slut fick hon syn på det som hon hade letat efter. Innanför de matta glasdörrarna till skåpen bredvid dörren kunde hon se konturerna av Allans personliga nödförråd, bland annat ett par påsar IV-vätska med tillhörande dropp­utrustning. Han hade haft sådant liggande på mottagningen sedan i fjol, då de tillsammans hade behandlat en äldre man som hade lämnat Sandholmlejren och flyttat in hos några släktingar inne i Köpenhamn. Han skulle ha skickats tillbaka till ett flyktingläger strax utanför Beirut, men nu hade han i stället legat där på en gammal madrass uppe under taket i en äldre fastighet på Nörrebro. Det hade varit minst fyrtiofem grader varmt där uppe, och det hade egentligen rört sig om fullkomligt banalt illamående i sommarvärmen. Ändå hade gamlingen varit nära att dö ifrån dem bara för att de inte hade haft med sig den rätta utrustningen. Allan hade omedelbart efteråt köpt in några infusionsset men hade såvitt hon visste inte fått tillfälle att använda dem. Han ville lämna nätverket. Det hade han velat länge, men ersättarna stod inte precis i kö för att träda i hans ställe, och Nina hade behållit hans mobilnummer. För säkerhets skull, tänkte hon och log snett inom sig. För den händelse att hon skulle råka snubbla över en treårig pojke i en resväska.?

Hon rafsade åt sig infusionsset och IV-vätska ur skåpet och kände hur lugnet sänkte sig över henne när hon fick den välbekanta utrustningen i händerna. Hon hade gjort det här tusentals gånger förut. Öppnat emballaget med ett enda ryck, frilagt nålen, rätat på slangen. Hon såg sig om efter någonstans att placera påsen med vätska så att den hamnade högre än pojken och bestämde sig för den lilla hylla med leksaker som hängde på väggen ovanför britsen. Sedan tog hon pojkens viljelösa arm där blodådrorna låg blottade alldeles under den tunna, vita huden och lät nålen glida in.

Allan, som hade blivit stående bredvid henne, skakade på huvudet och suckade.?

”De skulle ta ifrån mig legitimationen om de någonsin fick veta det här. Om något hände honom… ”?

”Men det kommer det inte att göra”, sa Nina. ”Och jag ska ta väl hand om honom. Det kommer inte att hända honom något.”

Allan såg på henne med en konstig, osäker blick som Nina inte var riktigt säker på att hon gillade. Sedan vände han sig mot pojken igen och drog försiktigt undan den rutiga filten som han hittills hade låtit ligga kring pojkens ben och underkropp.?

”Var det så här du hittade honom?” frågade han.?

Nina nickade.?

”Skulle du kunna se om något hade hänt med honom? Om han hade blivit utnyttjad?” frågade hon.

Allan ryckte eftertänksamt på axlarna och vände pojken över på sidan igen, så att han blev liggande med ryggen mot dem. Nina kände på nytt den sura smaken av metall i munnen och vände blicken mot fönstret. Det hade blåst upp en aning, och man kunde höra löven på den stora kastanjen utanför rassla sakta i den varma vinden. Utöver det hördes inte ett ljud. Inga röster, inga bilar, inga barn. Människorna i Vedbäck förde uppenbarligen inte lika mycket oväsen som de i innerstan, tänkte hon och kände hur svetten hade fått hennes vita T-shirt att klibba fast vid ryggen.?

”Alltså, jag kan inte så här omedelbart se några tecken på att han har blivit utnyttjad, men man kan aldrig säga något med säkerhet i fråga om sådant. Folk kan ju vara otroligt kreativa om de sätter den sidan till.”?

Allan drog av sig de tunna, vita gummihandskarna med en smäll, lade tillbaka filten över pojken och strök honom försiktigt över pannan.?

”Mitt råd till dig, Nina”, sa han och riktade för första gången sin stålgrå blick rakt mot henne. Mannen var som hämtad ur en läkarroman, tänkte Nina och kände ett sting av trots medan hon lät blicken glida över honom. Han var vältränad på det förmögna sättet. I tennistrim och klädsamt brun efter sommarens många seglatser i egen båt. Och så ett par mörkblå jeans med slitage på knäna, precis som modet föreskrev. En snygg läkare som hade gjort allting rätt och till råga på allt tagit stora personliga risker genom att gå med i nätverket. Hans praktik stod säkert på spel, tänkte hon. Ändå kände hon vreden pyra. Nu skulle den snygge mannen säga till henne att han inte kunde hjälpa henne mer. Att han inte kunde göra något för pojken.

Allan suckade lågt.??

”Mitt råd till dig är att du omedelbart kör den här pojken till Hvidovre Hospital. Och om något går snett…”?

Nina visste vad han skulle säga nu, och hon visste också att det gjorde detsamma. Att hon hade vunnit. Han skulle inte ringa polisen.?

”Om något går snett och det här kopplas till mig och min praktik så är det vad jag har rått dig till. Och det är vad du ska säga till mig att du tänker göra.”

Hon nickade snabbt.?

”Jag ska köra honom till Hvidovre Hospital”, sa hon och tittade på sin klocka.?

15.09. Hon hade varit på kliniken i över en halvtimme.

Allan såg återigen på henne med den där tvivlande blicken som påminde henne om hennes långa, utmattande gräl med Morten. Morten, som inte längre trodde att hon klarade av någonting på egen hand. Minst av allt barnen. Han sa det inte rent ut, men hon hörde det på hans sätt att uttala orden när han instruerade henne om vad Ida skulle ha på sina matsäckssmörgåsar och hur mycket ytterkläder Anton skulle ha på sig. Han hade börjat tala mycket långsamt och tydligt, så att varenda stavelse kom med, och samtidigt försökte han hålla fast hennes blick som om hon var hörselskadad eller idiot eller båda delarna. Hon kunde också se det i hans ögon när han packade sin väska och gjorde sig redo att ge sig i väg.

Han litade inte på henne.?

Och det gjorde uppenbarligen inte Allan heller, men han hade inte tänkt hejda henne. Pojken i resväskan var trots allt inte hans ansvar och skulle aldrig bli det heller. Det vara bara därför han lät henne gå.?

”Ni kan stanna här tills han har fått i sig den vätska han behöver”, sa Allan. ”Sedan måste du försvinna med honom. Se till att det inte är för många som ser er på väg ut, och Nina…”?

Han fångade hennes blick igen, och nu var den otåliga irritationen tillbaka, såg hon.?

”Jag har fått nog av det här”, sa han sedan. ”Kom inte tillbaka.”

Pojken i resväskan

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis
Albert Bonniers förlag 2013

Kriminalroman om sjuksköterska

De danska författarna Lene Kaaberbøl och Agnete Friis har skrivit en serie kriminalromaner om sjuksköterskan Nina Borg. Den första,

Pojken i resväskan, kom nyligen ut på Bonniers förlag. Ytterligare två böcker finns utgivna i Danmark men har ännu inte översatts till svenska. Huvudkaraktären Nina Borg bär på ett starkt patos att förändra världen. Hon har tjänstgjort som biståndsarbetare i olika länder och hemma i Danmark väljer hon att arbeta med flyktingar. Rollen som mor till två barn är inte helt lätt att förena med det engagemanget.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida