När EU betalar ska alla bestämma

Med hjälp av pengar från EU:s Växtkraft Mål 4 förändrar personalen vid reumatologen på MAS hela sin enhet. Alla anställda måste vara med och bestämma. Annars blir det inga EU-bidrag.  

Hösten 1996 kände sig personalen på reumatologiska enheten vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö minst sagt nedslagen. På ledningsnivå pågick diskussioner om att slå igen enheten, alternativt att flytta över den till Lund. Ett tag var en flytt till sämre lokaler på tapeten.

Förändrade rondsystemet
– De har skrämt oss så många gånger de senaste åren. Därför kände vi att någonting radikalt måste till för att de som bestämmer ska ta vårt arbete på allvar, säger avdelningsföreståndaren Gunnel Mellbin som tillsammans med all personal gemensamt diskuterat igenom vilka problem som finns på avdelningen och vad som eventuellt kan göras bättre.

En idé är att ändra på rondsystemet. De traditionella ronderna upplevs som ineffektiva och tidsödande. Bättre då att ha personliga ronder för var och en av patienterna, vid tider som är bättre anpassade till individens behov och personalens arbetssituation.

Ett annat förslag är att individanpassa undersökningar och provtagningar och att mer genomtänkt planera dem i förväg.

Även remisshanteringen går att sköta smidigare. I dag skickas alla remisser med posten. Men om mottagaren av remissen finns vägg i vägg går det betydligt snabbare att låta någon springa över med den.

Den mest radikala idén är dock att försöka korta vårdtiderna för de patienter som opereras i höfter och knän genom att införa en egen form av sjukhusansluten hemsjukvård.

– Om vi skickar hem patienten en vecka tidigare än normalt kan personalen från avdelningen i stället sköta eventuella omläggningar, kontrollprover, arbetsterapeutiska insatser, sjukgymnastik med mera i patientens hem. Tanken är att all personal ska kunna delta i det arbetet.

– Patienterna kommer hem tidigare, vilket frigör resurser på avdelningen. Samtidigt är det utvecklande för personalen. Genom att få möta patienten både på sjukhuset och hemma tror jag att de får en bättre helhetsbild av patienten och hans situation.

Tips om EU-fond
Idérikedomen bland personalen var det alltså inget fel på. Problemet var bara att ingen visste hur man skulle gå till väga för att få råd att genomföra alla förslagen.

Våren 1997 fick Gunnel Mellbin ett tips om att det fanns pengar för just den här typen av organisationsförändringar att hämta ur en av EUs många fonder

– Växtkraft Mål 4. Hon tog kontakt med det lokala EU-programkontoret i Malmöhus län (numera Skåne län). Efter att ha fått information om vad Växtkraft Mål 4 går ut på bestämde sig personalen för att lämna in en ansökan om EU-bidrag.

Vilken kunskap behövs?
En projektgrupp bildades med representanter från alla yrkeskategorier. Eftersom personalen i stort sett redan visste vad den ville tog det inte lång tid att få ihop ansökan. I april lämnades den in. I juni kom beskedet: personalen fick 150 000 kronor från EU och staten. Villkoret var att arbetsgivaren ställde upp med lika mycket. Klinikledningen var inte sen att ge sitt medgivande.

Sedan dess har ett intensivt arbete pågått på avdelningen.

– Det vi gör nu är att gå igenom all personals kompetensbehov. Både undersköterskornas, arbetsterapeuternas, sjukgymnasternas, sjuksköterskornas och läkarnas. Sammanlagt rör det sig om ett 40-tal anställda.

Var och en har i en enkät fått ange vilken typ av utbildning eller ny kunskap just den personen skulle vilja ha för att klara av omställningen, säger Gunnel Mellbin, som ännu inte hunnit sprätta upp kuverten med enkäterna.

– Det har varit mer arbete än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Svårast är att alla idéer och förslag måste förankras hos all personal. Ingen ska i efterhand kunna komma och säga att hon eller han inte har fått vara med och bestämma. Det är ett absolut krav från EU.

– Och så är det svårt att räkna ut vad allt det här kommer att kosta. Det måste vi veta när vi i höst lämnar in åtgärdsprogrammet för kompetenshöjningen till EU-programkontoret. Först därefter vet vi om vi får ytterligare pengar för att kunna gå vidare.

Är det så svårt att du skulle vilja avråda andra från att söka EU-pengar?

– O, nej. Visserligen har det varit arbetsamt, men samtidigt har det varit oerhört stimulerande att få jobba på det här sättet.

– Jag har arbetat på reumatologen i 28 år. Till skillnad från tidigare organisationsförändringar är det här ingenting som vi har blivit pådyvlade uppifrån. För en gångs skull är det personalen själv som drar i alla trådar. Det känns väldigt annorlunda – och roligt.