”När jag är ledsen och rädd blir jag en arg patient”

När filmregissören Daniel Bergman skolade om sig till sjuksköterska hittade han hem. I ambulansen kände han glädje varje dag – tills han själv blev svårt sjuk. Nu debuterar han som författare med den självbiografiska boken Hjärtat.

Efter en lång karriär inom filmbranschen började du läsa till sjuksköterska vid 40-års ålder. Vad var det som lockade dig med yrket?

– Jag träffade narkossjuksköterskan Britta i samband med en filmvisning och bad om att få åka med henne i akutbilen i city. Jag blev imponerad av deras arbete och gjorde senare dokumentären Prioritet 1. Då hade jag fått åka runt med ambulanspersonal i Malmö under ett helt år och när det blev dags att kliva av ville jag stanna kvar. Är man intresserad av människor så får man här ett grodperspektiv på samhället som är väldigt intressant. 

Hur var det att arbeta i ambulansen?

– Den tillfredsställelse man känner av att hjälpa någon får man ingen annanstans, den är helt beroendeframkallande. I filmbranschen är man nöjd om man får bra recensioner, men den bekräftelsen försvinner efter tjugofyra timmar. Det behöver inte vara att man räddar liv, det kan räcka med en klapp på kinden av en gammal dam med höftfraktur som tycker att hon haft en trevlig färd in till sjukhuset. Jag har alltid varit väldigt mån om att behandla alla patienter med samma respekt – att hälsa och ta i hand oavsett om det är en dam från Östermalm eller en missbrukare på gatan.

– I ambulansen har vi en arsenal av behandlingsmöjligheter och här får två personer fokusera på en patient i taget, det är en väldig skillnad från annan vård. Jag gillar att jobbet är totalt oförutsägbart, man vet aldrig var man hamnar – det kan vara ett tunnelbanespår eller en karusell på Gröna Lund. Man behöver vara ganska kreativ, jag hade svårare för arbetet på vårdavdelning där allt styrs av fasta rutiner.

Sommaren 2011 får du två allvarliga diagnoser, en skadad hjärtklaff och progressiv MS. Hur var det att själv bli patient?

– Om jobbet som sjuksköterska är mycket glädje så är det här med att vara patient en manifestation av sorg. Man känner sig väldigt ledsen och maktlös. Jag drar mig i det längsta för att söka vård, även om jag ofta varit tvungen att åka in för att elkonvertas när jag fått allvarliga arytmier.

– Det svåraste har varit tiden på avdelningen där jag legat många gånger. När jag är rädd och ledsen över att jag är sjuk blir jag arg. Det är ett något som personalen kan som upplevt som ett problem. Jag har ju min yrkeskunskap som gör att jag ser saker som inte andra – till exempel om någon tänder lampan i taket klockan sex eller ger mig fel läkemedel, då ryter jag ifrån. Då märker jag att jag blir en ”snackis” på avdelningen och att personalen blir nervös.

Kan du förstå det?

– Absolut, det är problematiskt. Jag skulle önska att jag kunde känna mer tillit. Boken handlar till viss del om förmågan till tillit – i kärlek, relationer och vården. När jag blev sjuk började jag fundera över på skadorna i hjärtat – kunde det finnas ett samband med en brist på kärlek som barn och hjärtfel? Jag drog mig till minnes när min mor dog och jag satt i Fårö kyrka en allhelgonahelg och prästen talade om kärleken till de döda. Jag försökte krysta fram känslor till mina föräldrar, men det gick inte. Det kändes lite märkligt och det var där jag började boken.

I boken finns i stället en annan stor kärlek – den till din dotter. Hur ser er relation ut?

– Vi har en bra relation, hon beskrivs i boken som mitt hjärta. Hon har också fått se mig livshotande sjuk och det har varit svårt. Ju mer jag skrev kände jag att jag ville göra boken som ett slags testamente till henne om jag inte finns kvar så länge till. Även om hon inte har läst boken än – det tycker jag hon ska vänta med till hon är vuxen – vet jag att hon är stolt över den.

I nästa nummer av Vårdfokus, som kommer ut i slutet av mars, har du chans att vinna Daniel Bergmans bok Hjärtat. Håll utkik i tidningens boksidor!