När Kattis gråter blir Johan snäll

»Hon sätter inte på sig den där klänningen som han tycker är för utmanande, hon bjuder inte hem bästa väninnan eller sina föräldrar. Till slut har hon ett livsrum stort som en ärta.«

När Kattis först träffar Johan tycker hon att hon aldrig tidigare blivit så bekräftad av en man. Han ser henne, han är kärleksfull, han närmast dyrkar henne. En man för kvinnor att drömma om – ömsint och känslosam. När de är ute och dansar med vännerna första gången blir hon uppbjuden av en annan och tackar ja. Så fort hon kommer tillbaka till Johan märker hon att något är fel. Han är sur – svartsjuk får hon veta till slut. Stämningen är förstörd, inte bara för Kattis och Johan. Och han återkommer till händelsen gång på gång – ältar, tjatar. Nästa gång hon blir uppbjuden tackar hon nej. Obehaget från förra gången vill hon inte uppleva igen. Så har hennes livsrum börjat minska.

Första gången han slår är det för att hon inte kunde hålla käften. »Djävla människa« – så smäller det. Hon gråter och låser in sig. Han står utanför och är ångerfull: »Snälla Kattis, kom ut.« När hon gråter blir han snäll. Tröstar och ber om förlåtelse. Tills nästa gång hon inte kan hålla käften…

»Somliga kvinnor vet ta mig fan inte när de ska ge sig«, säger en av dem som beteendevetaren Marie Berglund har mött i sitt arbete med män som dömts till fängelse för kvinnomisshandel. Det fick henne att inse att olika män har olika gränser för vad en kvinna får göra. När kvinnan överskrider dessa gränser uppfattar dessa män det som en provokation. Om sig själv säger hon att hon säkert skulle beskrivas som en kvinna som har svårt att veta när hon ska ge sig.

Rikskvinnocentrum för kvinnor som misshandlats och våldtagits har arrangerat två dagars utbildning på temat kvinnomisshandel för anställda inom primärvården i Uppsala läns landsting. Beteendevetaren Marie Berglund berättar om Kattis och Johan därför att de är ett sådant typiskt par. Hon har mött många som dem. Om männen som slår sina kvinnor säger hon:

– Män som slår har en något mer stereotyp uppfattning om manligt och kvinnligt än de flesta, men att de är intellektuellt och statusmässigt underlägsna andra män finns det inga belägg för. Även om det är just de männen som oftast hamnar inom kriminalvården.

Livsrummet krymper
Det är en myt att män som använder våld alltid själva har blivit utsatta, liksom att de är offer för sin okontrollerade ilska. Män som slår gör det för att de känner sin makt hotad och därför att de har behov av att dominera och kontrollera. Och det går inte att gömma sig bakom fördomar om att det inte kan drabba vilka kvinnor som helst. Att det bara händer vissa: hon som är invandrare, som är missbrukare, som är masochistiskt lagd eller mentalt störd.

Familj, anhöriga, vänner, intressen, åsikter, sätt att klä sig. Allt detta ingår i begreppet livsrum. I ett parförhållande där kvinnan blir slagen av mannen ger hon bort en del av detta livsrum som en kärleksgåva, säger Marie Berglund. Hon låter bli att dansa med den främmande mannen som bjuder upp, hon sätter inte på sig den där klänningen som han tycker är för utmanande, hon struntar i att bjuda hem bästa väninnan eller sina föräldrar, eftersom stämningen ändå blir så pressad. »Till slut har hon ett livsrum som är stort som en ärta.«

Varför går hon inte?
Men varför i herrans namn går hon då inte? »Får hon ut mer av förhållandet än vad stryket kostar?« frågar sig en manlig åklagare i en undersökning av polisers och åklagares inställning till kvinnomisshandel som publicerades i Kvinnovåldskommissionens huvudbetänkande. Han tillägger att det är den enda förklaring han står ut med – annars skulle det vara för tungt »att se att jag inte lyckas med de här ärendena«.

Ett annat svar vore att rädsla för ännu grövre våld hindrar henne. Eller att den psykiska nedbrytningen av en kvinna i ett misshandelsförhållande faktiskt kan jämföras med den som tortyroffer utsätts för.

Mona Eliasson, docent i psykologi, gör just den jämförelsen i boken Mäns våld mot kvinnor. Hon beskriver hur amerikanska krigsfångar under Koreakriget hjärntvättades i tre steg: de försvagades till kropp och själ, ingavs fruktan, och gjordes beroende av vakterna. Forskning som gjorts på olika gisslansituationer visar att det psykiska beroendet hos offren ligger i den oförutsägbara växlingen mellan hot och vänlighet. Och det är denna ständiga växling mellan våld och värme som bryter ner kvinnan som blir misshandlad av den man hon älskar – eller har älskat. Kanske den man som också är far till hennes barn.

Mannens världsbild gäller
En skillnad mellan tortyroffer eller gisslan och kvinnan som blir misshandlad av sin man är att de förstnämnda har en klart definierad fiende som plågar dem. Kvinnan däremot är utsatt för ett tillitsbrott. Våldet utövas av någon som står henne nära. Ett förtroende sviks och en beroendeställning utnyttjas i syfte att dominera och kontrollera.

En annan skillnad är att tortyroffer och gisslan inte blir skuldbelagda. Det blir misshandlade kvinnor. Valet är ju deras eget. De stannar ju kvar, eller hur?

För att förstå varför måste man lära sig något om hur våld förändrar människor.

I ett misshandelsförhållande försvinner ofta kvinnans alla kontakter en efter en. Hennes självförtroende nöts ner och hon känner skam inför vänner och anhöriga. Genom isoleringen förlorar hon sina referensramar och till slut har hon svårt att skilja på vad som är rätt och fel i sina upplevelser. Det är mannen som är hennes kontakt med verkligheten och det är hans världsbild som gäller. Och hellre än att definiera sig som en misshandlad kvinna försöker hon att bagatellisera det som händer, eller ta på sig en del av skulden själv. Mannen och det våld han utövar blir det normala.  Det är det här som kallas våldets normaliseringsprocess.

Ny kamp för Kattis
Så vad hände med Kattis och Johan?

Det tar många år innan hon förmår att bryta sig loss. Varje gång han slagit henne blir han ju så kärleksfull och ångrar det han gjort. »Det ska aldrig hända igen«, bedyrar han. Så småningom får de barn tillsammans och då blir det ännu svårare för henne att lämna honom. Men till slut inser Kattis ändå att Johan aldrig kommer att bli annorlunda. Då börjar en ny kamp för
Kattis.  maria ejd

Lästips:
Eva Lundgren
Gud och alla andra karlar
Mona Eliasson
Mäns våld mot kvinnor