Debatt

Nödropet från covidvården: ”Jag jobbar för tre – varje arbetspass”

Nödropet från covidvården: ”Jag jobbar för tre – varje arbetspass”
Johan Eskander, intensivvårdssjuksköterska på Karolinska i Solna. Foto: Teija S

Intensivvårdssjuksköterskan Johan Eskander uppmanar politikerna att gå från sms-utskick till handling. Här skildrar han sin arbetssituation, så som den ser ut i dag bland covidpatienterna på thorax-iva på Nya Karolinska i Solna.

14 december 2020

Varje gång jag kliver in på covid-iva på Karolinska i Solna har jag hand om tre intensivvårdspatienter. Vanligtvis har en intensivvårdssjuksköterska, vid normalläge, enbart en patient att ansvara för.

Anledningen till varför man som sjuksköterska inom intensivvården har en patient åt gången är att patienten kräver sjuksköterskans och undersköterskans fulla uppmärksamhet och för att patienten ska få så god omvårdnad som möjligt, då bristande omvårdnad förenas med mortalitet. Patienten är med andra ord såpass sjuk och har hamnat inom vårdens sista instans för kurativ vård. Går det inte med intensivvård, går det tyvärr inte att göra något annat för patienten.

Att kliva in på covid-iva och veta med sig att man måste ha helikopterperspektiv över tre patienter förenas med ångest och oro. Vi intensivvårdssjuksköterskor har förutom omvårdnadsansvaret även ansvar för den medicinska administreringen som kan bestå av mellan fem till tio medicinpumpar som kontinuerligt går in till patientens blodbana samt injektioner och tabletter som ges vid sidan om. Det blir cirka 15 till 30 pumpar totalt att hålla koll på utöver medicineringen som ovan nämnts. Det är mängder med farmaceutisk terapi där jag måste veta vad som har givits och vilken verkan medicinen har på patienten.

På tre dagar motsvarar jag själv nio intensivvårdssjuksköterskor.

Ser man till det stora hela arbetar jag som ensam intensivvårdssjuksköterska för tre stycken med samma titel, VARJE ARBETSPASS. På tre dagar motsvarar jag själv nio intensivvårdssjuksköterskor och förväntas ha full koll på patienterna. Det är helt absurt!

Ett arbetspass jag starkt minns hade jag, tillsammans med undersköterskan, tre intuberade och nedsövda patienter varav en höll på att dö vid tre tillfällen då dennes hjärta inte orkade att pumpa runt blodet i kroppen. Från klockan 07:00 till 12:00 stod jag tillsammans med läkaren och undersköterskan hos patienten för att åtgärda den mest livshotande faktorn. Mina tankar var spridda då jag hade våra andra två patienter i baktankarna utan större koll och kontroll över deras vård.

På platsen bredvid låg min andra patient – i sin egen avföring under dessa timmar. Patienten låg i bukläge vilket gjorde att den vattentunna avföringen rann ned till de främre delarna av kroppen och ned längs låret. I munnen hade patienten mängder av saliv och slem som dennes kind kletade sig i.

Snabbt byggdes ångesten upp, att inte kunna vara hos dessa patienter och att inte kunna hjälpa dem.

När jag väl stod hos den mest kritiskt sjuka patienten började även den tredje patienten på platsen bredvid att svikta i blodtrycket. Det pendlade upp och ned på farliga nivåer. Jag skrek till kollegor som var ute i korridoren att justera blodtrycket och frågade om de hade tid att stå en stund hos patienten för att utvärdera justeringen, men det var ingen som hade tid för de hade egna patienter – precis som jag.

Snabbt byggdes ångesten upp, att inte kunna vara hos dessa patienter och att inte kunna hjälpa dem trots att jag är ansvarig för deras vård. Den ångesten är stor.

Jag delegerar fortfarande än i dag uppgifter till kollegor som har arbetat som sjuksköterskor och undersköterskor i mer än 30 år men inte är förtrogna med uppgifterna som vi utför inom intensivvården.

Jag bidrar till deras ångest – att ändå FÖRSÖKA göra det bästa för patienterna trots att de inte besitter kunskapen. Jag bidrar till att få dem att känna sig värdelösa för att de inte vet hur man utför uppgifterna. En kollega som inte är intensivvårdssjuksköterska sa; ”Jag är helt värdelös, Johan. Jag har varit sjuksköterska i 36 år och det är det enda jag har varit i mitt liv, men jag kan inte detta. Jag skäms så otroligt mycket och jag känner inte att jag är patientsäker i vården jag utför. Jag har aldrig känt så – någonsin!”

Vi är vårdpersonalen som redan innan pandemin har gått på våra knän.

Detta är min vardag just nu. Detta är det vi gör 12,5 timme varje arbetspass oavsett veckodag, dygnet runt. Samtidigt klarar vi oss inte utan varandra – sjuksköterska, undersköterska, läkare, fysioterapeut, biomedicinsk analytiker med flera.

Vi kan inte fortsätta på detta sätt. Patienter som blir siffror till namnen, patienter som ses som objekt och inte människor, patienter som medvetslösa ligger i sin egen avföring och inte kan göra sig hörda. Vi är vårdpersonalen som redan innan pandemin har gått, och går, på våra knän. Det kan inte fortsätta! Vi behöver all hjälp vi kan få.

Politiker, lyssna på oss som är på golvet! Vidta åtgärder. Att skicka SMS med påminnelser om förhållningsregler är ingen åtgärd, det är lathet. Dessutom vill ni ha intensivvård med god kvalitet och inte intensivvård där sjuksköterskans och undersköterskans uppgift blir att släcka bränder – det lovar jag er.

En trött sjuksköterska och undersköterska är något intensivvården absolut inte behöver. Nästa gång kan det vara ni som i timmar ligger i er egen avföring med en tub i halsen, kopplade till en respirator som andas åt er – precis som vår patient gjorde. Det är enbart på intensivvården era liv hänger på en skör tråd. Det är endast på intensivvården ni lägger hela ert liv i våra händer. Vi får inte vara trötta – för er skull.

Hälsningar,
En otroligt trött intensivvårdssjuksköterska – Johan Eskander

Texten har tidigare publicerats på Facebook.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida