NU BÖRJAR TIDBOKEN BLI FULL

»Det här kan jag göra bättre själv«, tänkte Elisabeth Larsson när hon stressade fram och tillbaka som landstingsanställd. Nu har hon en egen sjuksköterskemottagning där hon har tid att ägna sig åt sina patienter.

3 november 2006

Elisabeth Larsson är strålande glad. Hon har en egen sjuksköterskemottagning alldeles intill sin bostad och hon älskar att vara där. Gillar skarpt att ha fått inreda väntrummet med sliten äkta matta och liten kristallkrona för att det ska se inbjudande och varmt ut. Och att ha fått skapa ett mottagningsrum som inte bara utstrålar professionalism utan också lugn och harmoni. Det uppskattas av patienterna. »Här ligger man inte som en spänd fjäder«, brukar de säga.

I 33 år var Elisabeth Larsson anställd i landstinget. Sin egen har hon varit i sex månader. Hon tog inte steget för att hon vantrivdes som sjuksköterska på en jourmottagning i Linköping. Tvärtom trivdes hon bra. Om det inte vore för att patienterna fick vänta alldeles för länge innan de erbjöds tid på en vårdcentral, och för att hon själv inte hann följa upp vad som hände med dem.

Tanken på en egen mottagning tog form redan för två år sedan: »Det här skulle jag kunna göra mycket bättre själv«, tänkte hon. Hon ville erbjuda tillgänglighet och kontinuitet. Så en dag tog hon Gud i hågen. Inte för att säga upp sig, men för att ta ett friår.

Med 85 procent av sin a-kassa som månadsinkomst började hon bygga upp den egna verksamheten. Annonserade i tidningen och delade ut lappar om att hon fanns. Nyligen skaffade hon sig en mentor som hjälper henne med marknadsföring och med att våga ta betalt. För det tyckte Elisabeth var jobbigt i början. Så gick hon på kurs och lärde sig inse att hennes tid kostar pengar. Nu tycker hon att det är ganska häftigt.

För en timmes hälsokontroll tar hon 680 kronor, för såromläggning tar hon 150 och för en blodtryckskontroll 80 kronor.

Under förmiddagarna har Elisabeth Larsson öppen mottagning, under eftermiddagarna bokar hon in sina patienter – inte sällan de friska pensionärerna. Men i dag är Anki Gistader, 54, först på plats. Hon har fått pengar till friskvård från sin arbetsgivare och vill satsa hälften på en hälsokontroll. Resten ska hon använda till massage. Hon lider av sviterna från en kraftig förkylning som har satt sig i bihålorna, men frånsett det känner hon sig kry och förväntar sig inga sjukdomar.

Elisabeth frågar. Sjukdomar i släkten? Hormonella besvär? Infektioner? Läkemedel? Hjärtklappning? Stress? Kost, motion, alkoholkonsumtion? Det mäts och vägs och sticks i finger och i arm. Anki Gistader ligger avslappnad på britsen och säger att det är så mycket smidigare att gå hit till den privata sjuksköterskemottagningen än till vårdcentralen. Lätt att få tid och lugnt och skönt i väntrummet. Här är ingen stress.

En timme tar hälsokontrollen och ute i väntrummet sitter Margareta Nyström, sjukskriven egenföretagare som bröt benet för två och ett halvt år sedan och efter det har skickats mellan olika vårdgivare. Bakterier kom in i operationssåret och nu har hon ett bensår, stort som en tennisboll, som vätskar och luktar illa.

Margareta är ledsen och har nära till gråten. Upprört berättar hon om hur hon har kämpat för att få hjälp av landstinget. En dag hörde hon ett inslag på lokalradion om Linköpings första privata sjuksköterskemottagning. Sedan dess åker hon åtta mil från Finspång där hon bor för att få såret omlagt av Elisabeth.

– Landstingets sjukvård passar inte mig. Jag har cirkulerat runt till olika vårdgivare och har väntat länge innan jag fått tider. Jag vill möta en och samma person. Det är en trygghet för mig att en person följer hur såret utvecklas. På en vanlig mottagning ska alla göra på olika sätt, säger Margareta.

Ingen tar ansvar och ingen följer upp, säger hon. »Man tror inte att det är Sverige.« Därför åker hon de åtta milen hit, och de åtta milen hem igen.

Elisabeth gör rent såret och lägger om det med en speciell sårkompress.

Det ser illa ut, säger hon. Men är ändå försiktigt optimistiskt. Såret är lite mindre djupt än förra gången. Det är inte helt bra, men det är på rätt väg. »Det här ska vi fixa«, säger hon uppmuntrande.

Elisabeth ägnar sig åt sina patienter och då och då ringer telefonen och telefonsvararen går i gång. Hon har läst in två olika meddelanden. Ett där hon berättar om sina öppettider och ett där hon ber den som ringer att uppge namn och telefonnummer så att hon kan ringa upp. Det ser hon till att göra ganska snart.

– Jag jobbar mer nu än när jag var landstingsanställd. Den här veckan har jag haft så mycket att göra att jag inte hunnit med att ta några raster. Det är ju jag själv som styr det där ? men det är svårt, säger hon.

Det är glädjen över att vara sin egen arbetsgivare som driver Elisabeth Larsson. Hon säger att det bästa med att ha startat eget är friheten, och något sämsta kan hon inte komma på. Än så länge har hon inte kunnat ta ut någon egen lön. Eventuella överskott plöjer hon in i verksamheten. Friårspengar och förstående make har varit en förutsättning för att klara det första halvåret. Men nu börjar det rulla på.

– När jag tittar i tidboken ser jag att jag börjar få ont om tider. Den här veckan är fullbokad.

Nästa steg är att växa. Hur mycket hon än gillar sin lilla mottagning så är drömmen att flytta till något större och att kunna anställa någon som bokar tider och sköter administrationen. Kanske till och med ytterligare en sjuksköterska eller två.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida