Ny status för alternativ medicin

Den alternativa medicinen har fått en ny ställning. Från att ha varit alternativ är den numera accepterad som ett komplement till den vanliga sjukvården.

8 januari 2001

Den komplementära medicinen beskrivs i Läkartidningen som »sådana medicinska diagnostiska och terapeutiska åtgärder som i dag inte är allmänt accepterade av de ledande auktoriteterna inom sjukvården i vårt land«.

Men vad som är komplementär medicin är kulturellt betingat. I Sverige ser många inom vården skeptiskt på homeopati, medan det är helt accepterat i Tyskland. I Kina väger sjukvården in människans qui, livskraft, i behandlingen – något som knappast vore tänkbart på en svensk vårdcentral. 

Men kanske finns det en anledning till att människor söker sig till komplementär medicin? Undersökningar som gjorts av bland annat Statistiska centralbyrån, scb, visar att 70 procent av befolkningen är positivt inställd och att var femte vuxen någon gång har använt alternativ behandling. Kanske finns det något i aromaterapi, ayurvedisk medicin, healing, homeopati, irisdiagnostik, kinesisk örtmedicin, kinesologi, kristallterapi och zonterapi som ger vad skolmedicinen inte kan ge? Hur ska man annars förklara det ökande intresset för komplementär medicin?

En del metoder är redan accepterade, som antroposofisk medicin, vissa kosttillskott, kostterapier, magnetterapi, quigong och shiatsu, menar Per-Arne Öckerman och Stig Bruset i sin artikel i Läkartidningen nummer 40/2000. Andra metoder har accepterats mer eller mindre fullständigt, exempelvis akupunktur, fasta, naprapati, osteopati och vegetarisk kost.

Öckerman och Bruset skriver att det avgörande för om en metod ska accepteras är kvaliteten på dokumentationen.

Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, finns det tre sätt att förhålla sig till den komplementära medicinen:
1. Förbjuda den.
2. Låta den vara ifred så länge den inte verkar riskabel för patienten.
3. Intressera sig  för den och ta upp det som visar sig vara bra.

Tas på allvar i USA
I usa tas alternativ medicin på allvar. På Harvarduniversitetet har läkarstudenterna sedan 1993 en kurs i komplementär medicin, kam. 1990–97 ökade andelen av usa:s befolkning som använder kam från 33,8 procent till 42,1 procent. Där skiljer man inte längre på skolmedicin och komplementär medicin. Det finns bara medicin som är vetenskapligt dokumenterad och medicin som inte är dokumenterad.

Kanske inställningen är på gång att förändras även i Sverige? Ett tecken på det kan vara att den alternativa medicinen nu benämns som komplementär.

Renässans för gammal klokskap
I Vårdförbundets kunskaps- och diskussionsmaterial Patienten och professionen diskuterar man olika begrepp och konstaterar att mycket av den österländska medicinen betraktas i väst som alternativ medicin, medan det i Kina är medicin av konventionell art, ofta baserad på framgångsrik forskning.

– Generellt borde en större öppenhet finnas, så att goda erfarenheter från skilda kulturer kan vävas samman, säger Charlotte Pagré, en av dem som deltagit i arbetet.

Hon konstaterar att metoder och rutiner som användes långt tillbaka har fått en renässans. De bygger på en generell erfarenhet och allmän klokskap, som varit bortsorterad i den moderna vården och som bland annat strävar efter att stärka patientens förmåga till självläkning. En annan anledning för vårdpersonal att sätta sig in i ämnet är att befolkningen är mycket intresserad av komplementär medicin. En nyfikenhet finns också hos vissa naturvetenskapligt skolade medicinare.

Välkommet komplement
Distriktsläkarnas ordförande Carl-Erik Thors rekommenderar sina kolleger att använda Naturläkemedel 2000, eftersom han anser att de godkända naturläkemedlen inte är kontroversiella:

– Tvärtom är de ofta ett välkommet komplement, men det är viktigt att vi läkare sätter oss in i mekanismerna. Vi har ju inte fått någon som helst utbildning inom detta område.

En av den svenska hälsokoströrelsens förgrundsgestalter, Karl Otto Aly, skriver i Hälsokostrådets egen tidning Pro Sana nummer 2/2000 att det är bra med viss skepsis mot komplementär medicin »för att skilja fakta från önsketänkande«. Han skriver att många metoder använts i tusentals år, men först relativt nyligen introducerats i väst. Här har de mött starkt motstånd eftersom de inte svarar mot gängse biomedicinska/biomekaniska vetenskapsteorier. Men han tycker att det »vore ologiskt att hävda att den västerländska medicinen, med sin relativt korta historia, skulle ha upptäckt allt beträffande hälsa och helande /—/ Å andra sidan är det faktum att en metod har använts under en mycket lång tid inte heller något bevis i sig för metodens effektivitet eller ofarlighet.«

Vårdpersonal vill ha kunskap
Att det finns ett stort intresse bland vårdpersonal är helt klart, hävdar Åke Färnlöf, en av författarna till Naturläkemedel 2000. Inför nytryckningen djupintervjuade de 25 sjuksköterskor. Intervjuerna visade en önskan om mer kunskap kring naturläkemedel och inte minst hur de interagerar med vanliga läkemedel.

Anledningen till att sjuksköterskor är så intresserade av naturläkemedel beror på den nya läkemedelslagen som kom 1993, anser Åke Färnlöf. Sedan lagen infördes har många naturmedel registrerats som naturläkemedel, efter kontroll av Läkemedelsverket.

Källor:
Läkartidningen
nr 40/2000
Pro Sana nr 2/2000
Vårdförbundets material Patienten och Professionen
KAM, Kommittén för alternativ medicin

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida