Olha från Ukraina: ”Vi försöker att tänka på annat än kriget”

Olha Kovalenko trodde aldrig att det skulle hända. För två år sedan attackerade Ryssland hennes hemland. En vecka senare träffades hennes hyreshus på natten och familjen flydde. Högst upp i resväskan låg hennes ukrainska sjuksköterskelegitimation.

Varifrån flydde ni?

– Innan kriget levde vi ett lugnt liv i Charkiv. Jag hade arbetat många år som sjuksköterska på en neurologisk avdelning. De sista åren hade jag tagit steget och blivit lärare på sjuksköterskeutbildningen i vår stad. Vi hörde talas om varningssignalerna, men trodde aldrig att det skulle bli krig. Så fel vi hade. Jag och min son flydde hit till Stockholm, och min man har kommit efter. Mina föräldrar och svärföräldrar är kvar. Jag oroar mig mycket för dem, vi försöker ha kontakt ofta.

Hur har du lärt dig så bra svenska?

– Vi hade en ofattbar tur. Vi fick kontakt med en fantastisk, svensk familj, som kände stor tacksamhet mot ukrainare. Under andra världskriget hade deras farfar räddats i Ukraina. De har hjälpt oss så mycket. Vi har tränat svenska tillsammans, de hittade vår första lägenhet och hjälpte mig söka jobb.

– Jag lär mig språket av både patienter, anhöriga och kollegor.

– Vi lär oss svenska överallt, min son pratar snabbast och bäst tror jag, han går på gymnasiet. På kvällarna tittar vi på svensk tv. Vi skrattar jättemycket åt tv-serien Solsidan just nu, och innan dess Sommaren med Göran. Men det är också glädjen av att vi nu förstår språket och skämten som gör att vi skrattar så mycket.

Försöker du få svensk sjuksköterskelegitimation?

– Ja, jag har studerat hårt sedan jag kom hit, ofta flera timmar varje dag. Det är höga krav på svenska språket för att bli godkänd. Som sjuksköterska från ett land utanför EU gör man två stora kunskapstest, ett teoretiskt och ett praktiskt. Jag har åkt tre gånger till Kalmar och gjort om det teoretiska provet. Nu har jag klarat det och ska snart göra det praktiska testet. Det är två stora steg mot legitimationen.

– Under vintern har jag tränat på Kliniskt kunskapscentrum på Södersjukhuset. Det gäller till exempel injektioner, blodtransfusion, syrebehandling, bastest och blododling och sätta in kvarliggande urinkateter. Jag vill kunna göra det rätt helt automatiskt, eftersom det är moment som sjuksköterskor ska kunna utföra varje arbetsdag.

– En utbildningsledare där låter mig träna när de har drop-in. De vill hjälpa utländska sjuksköterskor och läkare. Min mormor brukade säga att jag ska komma ihåg att världen är fylld av snälla människor. Om jag ser mig runt så ska jag hitta dem. Men hon sa också att jag ska vara snäll mot dem tillbaks.

Vad arbetar du med?

– I nästan två år har jag arbetat som undersköterska på Ersta palliativa vårdavdelning. Jag ska byta jobb till geriatriken. Det gör jag för att utvecklas och bredda mig, inför att jag sedan ska kunna arbeta som sjuksköterska. Det är svårt, men roligt samtidigt, att få lära sig mycket i ett nytt land.

– Jag försöker göra mitt bästa, men ibland hinner jag inte. Ibland har jag ingen kraft att göra något. Vintern har inte varit en så lätt årstid att orka både jobba och plugga, det har varit mörkt och kallt. Ibland vill jag säga jag att jag inte orkar mer. Men jag reser mig upp. Det är väl så för alla.

– Vi ukrainare har fortfarande inte svenska personnummer. Vi hoppas vi får det ett år och att det kanske kan hjälpa oss att vara en del av samhället.

Oroar du dig över kriget?

– Jag försöker att inte tänka hela tiden på kriget, för vi kan inte ändra på det. Vi måste försöka leva vidare. Vi är så trötta på nyheter, vi pratar inte så mycket om det. Vi pratar om jobb, om barnen och vädret.

– Mina föräldrar har varit här på besök. Jag är glad att mina föräldrar och mina svärföräldrar är friska och arbetar. Det är oroligt i Charkiv nu igen. De försöker leva ett vanligt liv, tänka på hälsan och glädjas åt det enkla. Alla är trötta på att leva med kriget.