Olha kämpar för svensk legitimation: ”Det var så osannolikt med ett krig – jag hade fel”
Ukrainska Olha Kovalenko rabblar riktlinjerna för att sätta urinkateter. Hon kämpar för att få svensk legitimation som sjuksköterska och hårdpluggar inför det avancerade kunskapsprovet. Flera dagar i veckan arbetar hon på en palliativ avdelning i Stockholm.
Utanför fönstret faller de brinnande löven sakta mot marken, och berättar att hösten smyger förbi. Olha Kovalenko hinner knappt märka det, så fullt upp har hon, med plugg, språkträning, jobb och familj. Det var vårvinter när hon vilsen och rädd kom till Sverige, och att kriget bara fortsätter och årstiderna skiftar här och hemma i Ukraina gör hennes hjärta tungt.
– Jag har svårt att le, tidigare i mitt liv var det lätt, något självklart. Nu är min sorg och rädsla för överväldigande. Min familj har varit mycket i Ryssland, vi bor nära gränsen och alla i vår stad pratar ryska. Vi är chockade och kan inte tro att ryska befolkningen vill kriga som Putin.
Varje dag är det nya attacker, och trakten kring hemstaden Charkiv i nordöstra delen av landet är hårt drabbad. Det har rapporterats om avlidna på gatorna och upphittade gravar i skogen med flera hundra döda.
Kvar i Charkiv bor Olha Kovalenkos föräldrar och systern med sin lilla son. Hennes tankar är ständigt hos dem. Där levde hon och maken och deras 17-årige son ett lugnt liv, de hade nyligen fått lite bättre ekonomi, och äntligen unnat sig att åka på semester utomlands, en gång för att bada i Grekland och en gång för att åka skidor i bergen.
Olha Kovalenko arbetade som lärare på sjuksköterskeutbildningen vid universitetet, efter många år inom den neurologiska vården. Pandemin hade tvingat hem dem, så mycket av undervisningen var digital. Kollegor och studenter såg just fram emot att börja träffas på plats igen.
Hennes make oroade sig för signalerna från grannlandet i februari, men Olha avfärdade honom.
– Det var så osannolikt med ett krig. Jag hade fel.
Familjen satt i provisoriska skyddsrum under höghuset tillsammans med grannarna, skräckslagna. Hennes son log lite tappert som för att lugna henne. Men hon såg ned på hans händer, de darrande fingrarna. Tremor, på sjuksköterskespråk. Darrandet som inte gick över efter larmet.
För säkerhets skull packade de två resväskor med kläder, pengar, medicin och mat och ställde dem i hallen. Försiktigt, utan att knöla, lade Olha ned ett kuvert med sitt examensbevis från sjuksköterskeutbildningen, hennes viktigaste ägodel, tillsammans med bilder på föräldrarna och systern och ikoner med helgonen S:t Nikolas och Maria. De väskorna skulle bli starten för ett nytt liv, långt ifrån hemlandet.
Jag har svårt att le, tidigare i mitt liv var det lätt, något självklart.
Efter en veckas attacker vaknade de av en öronbedövande smäll, när huset träffades av en raket på fjärde våningen och skakade som om det skulle ge vika. I sin lägenhet på första våningen skrek de till varandra att de måste ta sig ut, ryckte sedan tag i väskorna och sprang.
De tryckte ihop sig tillsammans med en annan familj i bilen och snirklade sig ut ur staden, sex timmar i en lång kö, samtidigt som attackerna fortsatte.
– Jag får svårt att andas när jag berättar om flykten. Våra barn satt i baksätet och det smällde hela tiden. Vid floden Dnepr vände maken om med bilen för att arbeta som volontär, han har en synskada och klarar inte livet som militär. Olha och sonen tog sig västerut genom hela landet till polska gränsen.
Tre veckor senare kunde Olha Kovalenko och sonen ta sig med buss till Budapests flygplats. Där satt de ensamma som vid jordens ände i 16 timmar, i väntan på flyget mot Skavsta i det okända landet Sverige. Olha Kovalenko grät och grät, bredvid henne satt en annan kvinna på flykt, på väg mot Tel Aviv.
– Vi tröstade varandra, jag glömmer henne aldrig. Jag visste inte om jag någonsin skulle se min man och min mamma mer. Jag förstod inte hur vi skulle klara oss.
Men hon och familjen har haft änglarna på sin sida. Änglarna har namn och heter Robin och Catharina Ringer och är i allra högsta grad levande. Under flykten lade Olha Kovalenko upp sin berättelse på Facebook, varpå den okände Robin Ringer svarade: ”ta er till Sverige, jag ska hjälpa er”.
Robins farfar studerade i Ukraina när andra världskriget bröt ut. En ukrainsk man hjälpte honom att klara sig med livet i behåll, och Robins farfar har berättat om sin tacksamhet för sina barn och barnbarn. I vintras bestämde sig familjen för att ge tillbaka till det ukrainska folket.
Det löftet har de hållit. Olha Kovalenko för ihop handflatorna framför bröstet i en tacksam gest. Robin Ringer hittade en vän som hyr ut tvåan i den södra förorten Midsommarkransen till dem, och ett kontorsjobb till maken, när han så småningom lämnade kvar bilen till militären och tog sig hit. Robin Ringers kusin hjälpte Olha Kovalenko att skicka sitt cv till en rad vårdarbetsplatser. Sedan juni arbetar hon tre dagar i veckan på Ersta sjukhus palliativa avdelning, som undersköterska.
– De är så stöttande och har tålamod med att jag lär mig språket och deras arbetssätt. Jag känner mig trygg med 20 års erfarenhet som sjuksköterska, men det är ganska svårt att dokumentera på ett nytt språk, och alla sjukdomar och läkemedel har andra namn.
De är så stöttande och har tålamod med att jag lär mig språket och deras arbetssätt.
Hon börjar sin arbetsdag med en kort rapport från nattpersonalen, och läser sedan på om patienterna i journalsystemet. Hon hämtar frukostar och börjar knacka på patienternas dörrar. I korridorerna står rullstolar och liftar på rad, för att i möjligaste mån kunna hjälpa de sjuka att komma upp lite grann.
Olha Kovalenko berörs starkt av patienterna i livets slutskede. Hennes hud är tunnare än innan kriget. En av patienterna just nu har familj och barn som ständigt hälsar på. Tårarna stiger i Olhas ögon när hon berättar att de är jämngamla.
I ett fönster i korridorens slut möter patienter och anhöriga vyn över huvudstaden och Östersjöns inlopp. Dörren intill leder ut till en terrass där de kan sitta en stund om vädret tillåter. I dag tar Olha Kovalenko en kort paus där med sjuksköterskan Anna Pruchnik.
Polska Anna fick själv sin svenska legitimation för åtta år sedan. Nu håller hon tummarna för att Olha ska lyckas också.
– Jag hoppas att hon ska kunna bli min sjuksköterskekollega. Det är perfekt att hon får erfarenhet från svensk vård genom arbetet som undersköterska, och samtidigt tränar hon svenska språket varje dag, det behöver man, säger hon.
Även palliativa avdelningens chef har sina förhoppningar.
Först måste Olha Kovalenko klara Socialstyrelsens kunskapsprov, det teoretiska och sedan det praktiska med mycket medicinsk teknik. Olha Kovalenko visar sitt block med sida efter sida av anteckningar på svenska, som hon översätter till ukrainska för att förstå, och sedan skriver av för att pränta in kunskapen på det nya språket.
Språkkunskapen måste ligga på nivå svenska 3 på komvux. Så parallellt läser Olha Kovalenko svenska på Folkuniversitetet. Men svenskan börjar redan rinna till. Hon rättar sig när böjningar blir fel, från skola till skolan i bestämd form, och frågar ”vad betyder kämpa?” under intervjun och förstår snabbt med hjälp av orden ”orka” och ”vara stark”.
Det är Robins mamma Catharina Ringer som på rekordtid lärt Olha att prata svenska. Under våren tränade de över Skype varje kväll, nu har de övergått till fredagsträffar, veckans höjdpunkt.
– Hon är faktiskt lärare i svenska till polska sjuksköterskor sedan tidigare. Hon bor i Warszawa. Hon är den bästa lärare jag känner. Hon säger ”läs, läs, läs, på svenska”.
I höstas blev Olha Kovalenko också antagen till Sophiahemmets nystartade introduktionsutbildning för legitimerad vårdpersonal som flytt från Ukraina.
Men Olha Kovalenko har svårt att hinna allt just nu, och fokuserar på kunskapsprovet och arbetet, och att samtidigt hinna stötta sin son som börjat gymnasiet här.
– Hur orolig jag än är och känner trycket här i bröstet, så tvingar jag mig själv att orka, att hela tiden studera. Vi fasar för hur länge kriget kan pågå. Så mycket hänger på mig att jag klarar att få min legitimation. Jag vet vilket stort behov det finns av sjuksköterskor i Sverige.
Hon sitter hemma i bäddsoffan i vardagsrummet, tittar mot fönstret. Där står en orkidé hon belönade sig själv med den dagen på försommaren då hon blev anställd på Ersta. Blommorna hänger sig fast vid stjälkarna, och lyser vita i höstmörkret.