»Om vi är tillräckligt starka så…«
Nu gäller det! Att fortsätta synas och vara starka. Då kanske även Gotlands kommun går att rubba, funderar medlemmar som Vårdfacket har träffat.
Det centrala avtalet gjorde ingen större succé på hjärtavdelningen m3 på Visby lasarett. »Jag skrattade åt eländet«, säger Ninni Åkerqvist. Samtidigt är hon stridslysten, även om förväntningarna inte var så höga.
– Jag har heller inga förväntningar på Gotlands kommun – det är en dålig arbetsgivare. Men vi måste jobba för att få upp lönerna, säger Ninni Åkerqvist.
Elisabeth Ahlby var en av dem som var uttagen i strejk. Hon är biomedicinsk analytiker och arbetar på kemlab.
Uttagen i strejk, ja, men för det mesta var hon inkallad för skyddsarbete. Hon säger själv att under de veckor konflikten varade strejkade hon verkligen bara i en och en halv dag.
– Det var jättejobbigt. Jag hade inte orkat strejka en dag till. Så för mig var det faktiskt en lättnad att strejken tog slut.
Det betyder inte att hon är nöjd med resultatet. Lönerna är låga och liksom Ninni Åkerqvist har hon inte särskilt stora förväntningar på några rejäla höjningar.
Hennes kollega Monika Jonsson på mikrobiologen blev både ledsen och arg när beskedet om avtalet kom. Hon grät och slängde det hon bar på i väggen.
– Det var tur att det bara var en handduk, säger hon. Annars hade kanske någon blivit skadad.
Hon var tveksam till att Vårdförbundet gick ut i strejk. Men även om resultatet inte blev så bra som hon hade hoppats tycker hon ändå i efterskott att det var bra att ta konflikten – för att göra Vårdförbundets medlemmar mer synliga, inte minst de biomedicinska analytikerna.
Solveig Nilsson har heller inget förtroende för Gotlands kommun som arbetsgivare. Hon arbetar på onkologen, som var en av de avdelningar som drabbades av röran på labbet.
– Det blev mycket merarbete för oss. Vi tog mer ansvar för att det skulle fungera än arbetsgivaren.
Konflikten hade det goda med sig att det var mycket tätare kontakter mellan medlemmarna. De träffades på möten och i andra sammanhang, vilket svetsade samman organisationen.
– Och skriv gärna att vi hade starkt stöd av läkarna, det har inte kommit fram i pressen. »Ge dem pengarna«, sa de.
Barnmorskan Ann-Kristin Forsman är också pessimistisk. Hon tycker att tjänstemännen kör sitt eget race och att politikerna tar för lite ansvar.
– Det här avtalet kan säkert användas till något bra på en del andra håll i landet, men inte här på Gotland. Här förs ingen sådan politik, säger hon.
Hon tycker att det är bra att avtalet innehåller lägstlöner för dem som är nya i yrkena. Men samtidigt är hon orolig för att det kommer att gå ut över bland annat hennes egen yrkesgrupp.
– Vad blir det kvar åt oss? undrar hon.
Hon är nöjd med att konflikten gjorde Vårdförbundets medlemmar så synliga. Nu gäller det att fortsätta att synas.
– Och att jobba hårt lokalt. Om vi är tillräckligt starka och aktiva kan vi kanske påverka till och med Gotlands kommun!