Omtankens betydelse för omvårdnaden

Sjuksköterskan har huvudansvaret i omvårdnads-relationen och en förutsättning för att patienten ska känna sig vårdad är att sjuksköterskan bryr sig om och verkligen vill hjälpa. Annars finns en uppenbar risk att vården reduceras till enbart behandling. Det menar sjuksköterskan Maud Karlsson, som har bett patienter berätta om sina upplevelser av när sjuksköterskan bryr sig om respektive inte bryr sig om.

»En dag när det var lite extra besvärligt så låg jag i min säng och grät. En sköterska fick se detta, kom in och frågade hur det stod till. Hon tog sig tid att sitta hos mig en stund så att jag fick lätta mitt hjärta. Sen såg hon till  att jag fick kontakt med sjukhusets kurator som jag sedan besökte regelbundet. Denna lilla gest värmde verkligen och kanske hjälpte den lika bra som någon medicin.«

Detta citat är hämtat från en studie i vårdvetenskap som genomförts på Ludvika lasaretts medicinsk/geriatriska klinik. I studien har patienter som vårdats på kliniken beskrivit upplevda händelser när sjuksköterskan »bryr sig om« respektive »inte bryr sig om«.

Mina tankar omkring betydelsen av att bry sig om tog sin början ute i den kliniska verkligheten där patienter nämnde att det kändes bra när någon brydde sig om. Under samma tidsperiod påbörjade jag kursen Vårdvetenskap 61–80 poäng där jag läste avhandlingen Professionell naturlig vård av von Post (1).  I en begreppsbestämning av professionell naturlig vård har von Post funnit att begreppet vårda kan härledas ur hjärta med synonymen lägga på hjärtat som i sin tur har synonymen bry sig om. Detta intresserade mig omedelbart och jag började söka efter hur olika omvårdnadsteoretiker har beskrivit begreppet »bry sig om«.

Engelskans »care« översätts ofta med vård och »care for« med »bry sig om«.
Vid sökning på »care« har jag funnit svenskans »bry sig om« som första uppslagsord.

Leininger (2) är en av dem som lyfte in care och caring som bärande begrepp i sjuksköterskans omvårdnad. Hon ser care som ett väsentligt mänskligt behov. Även Watson (3) förbinder caring med mänsklighetens överlevnad. Roach (4) ser vårdandet som sjuksköterskans sätt att vara när hon säger »Caring is the human mode of being«. Även Martinsen (5) ser vårdandet som ett sätt att vara och som en djupt mänsklig företeelse. Mayeroff (6) anser att vård i den mest äkta betydelsen innebär att hjälpa en annan person att växa och förverkliga sig. Halldórsdóttir (7) beskriver caring som det livgivande och uncaring som det livsförstörande. Hon ser mötet mellan sjuksköterska och patient som avgörande för det professionella vårdandet. Hennes forskning visar, ur patientens perspektiv, att alla vårdrelationer inte är vårdande utan att patienten även upplever relationer som inte är vårdande. Eriksson (8) menar att den professionella vårdens ansning är att med olika små handlingar våga visa att man verkligen bryr sig om.

Min teoretiska referensram tillsammans med patienters önskningar att vi vårdare ska bry oss om utmynnade i att jag beslöt mig för att låta patienter beskriva sina upplevelser. Det var en mycket spännande resa som började och mitt intresse var riktat mot patientens perspektiv.

Totalt 17 kvinnor och 23 män inbjöds att delta i studien. Av dessa svarade 23 på inbjudan. Informanterna hade alla varit patienter på avdelningen där de vistats alltifrån ett till sexton dygn. De ombads att beskriva sina upplevelser skriftligt efter sjukhusvistelsens slut.

Resultatet kunde kategoriseras i två huvudkategorier: Bry sig om och inte bry sig om. Att sjuksköterskan bryr sig om har tre underkategorier. Dessa är att få lätta sitt hjärta, att ta hänsyn till en önskan och att någon har tänkt på mig.

Att få lätta sitt hjärta har visat sig som att sjuksköterskan ser patienten och stannar vid patientens sida. Sjuksköterskan visar sitt mod och sin vilja att stanna upp och lyssna till patienten. Patienten känner sig sedd och betydelsefull som den unika människa hon är. En patient uttrycker detta som »det kanske hjälpte lika bra som någon medicin«.

När sjuksköterskan tar hänsyn till en önskan respekteras patientens vilja och sjuksköterskan visar tydligt att hon ser patienten. En patient har berättat att det var mycket betydelsefullt att sjuksköterskorna tog hänsyn: »Min önskan var att jag inte ville ligga ensam utan ha en rumskamrat som jag kunde språka med.«

Att någon har tänkt på mig beskrivs av en patient: »Att beskriva någon särskild händelse är svårt eftersom det är alla de små sakerna som visar att någon bryr sig.« Sjuksköterskan visar med små handlingar att hon tänker på patienten. Hon frågar hur patienten mår utifrån dennes unika hälsotillstånd. Detta gör att patienten upplever att sjuksköterskans frågor är personliga och patienten känner sig därmed sedd och betydelsefull.

Motsatsen, att sjuksköterskan inte bryr sig om, har tre underkategorier. Dessa är att inte betyda något, att vara till besvär och att sakna omtanke. När patienten har lite kontakt med sjuksköterskan och känner att kommunikationen sjuksköterskor emellan fungerar dåligt upplever patienten sig inte betyda något. Patienten känner sig oviktig, nonchalerad och inte sedd av sjuksköterskan. Patienten känner sig kränkt av att ha fått felaktig information.

En patient uttrycker betydelsen av att kontakten mellan patient och personal på ett tidigt stadium förbättras: »Känslan av att vara ett kolli i ett behandlingsmaskineri skulle då reduceras.«

En annan patient upplever sig inte betyda något och uttrycker detta: »När det dröjer innan sjuksköterskan kommer upplever jag att sjuksköterskan inte bryr sig om mig.«

En patient som under sjukhusvistelsen fick dropp intravenöst och hade ont skriver: »Det kändes som eld i armen så jag ringde på klockan.« Patienten berättade om sina besvär för sjuksköterskan som svarade »något får man väl tåla«. Patienten upplever sig vara till besvär och underförstått förmedlas en anklagelse om att patienten i stort sett får skylla sig själv: »Det var inte så mycket vad hon sa utan hur hon sa det som fick mig att bli både ledsen och arg.«

När sjuksköterskan inte frågar patienten hur hon ska göra det gott för patienten att vara, upplevs detta som att hon saknar omtanke om honom eller henne. Patienter som inte har ork att klara sin dagliga hygien behöver sjuksköterskans hjälp och omtanke. En patient beskriver att när hon blev torkad i underlivet med torrt papper i stället för med en våtservett, upplevde hon det som ett uttryck för att sjuksköterskan inte brydde sig om.

Att bry sig om och inte bry sig om är företeelser i en relation. I relationen mellan patienten och sjuksköterskan kan att bry sig om förstås som en lindring av patientens lidande. Sjuksköterskan gör sig medveten om patientens innersta önskningar och förmedlar ett löfte om vård som patienten kan ta emot eller räkna med. Den vård som sjuksköterskan förmedlar till patienten är vårdande.

I relationen mellan patienten och sjuksköterskan kan däremot att inte bry sig om förstås som att detta tillfogar patienten ett ökat lidande. Sjuksköterskan lyssnar inte på patienten, patienten är någon som stör och tas då ej heller på allvar. Vårdarbetet präglas av rutiner och är mer eller mindre mekaniskt. Patienten riskerar att utsättas för utebliven vård och kränks då som människa. Därmed kan det sägas att relationen mellan patienten och sjuksköterskan inte är vårdande.

Mina funderingar kring mitt resultat handlar mycket om betydelsen av att bry sig om. I den vårdande relationen är det sjuksköterskan som har huvudansvaret eftersom patienten är beroende och ibland maktlös. Detta ansvar kräver en ansträngning och en vilja att hjälpa en annan människa. Motsatsen, när sjuksköterskan av olika anledningar inte tar sitt ansvar, innebär att den icke vårdande relationen gör sig närvarande. Omtanken, att bry sig om, kan vara den del i vårdandet som avgör om patienten ska känna sig vårdad.

På avdelning 3 har patienter och anhöriga spontant både muntligt och i skrift tackat för omtanken de fått. Varför tackar patienter för att vi vårdare bryr oss om? Har man inte väntat sig den omtanke man fick? En patient i studien sade: »Det är bra att de tänker på patienterna.« Vad tänkte patienten när detta skrevs ned som en upplevd händelse? Risken finns att patienten i vissa situationer reduceras till ett objekt som endast ligger inne för en viss behandling. Det är diagnos och behandling som är i fokus. Vården kan i vissa situationer präglas av rutiner och modeller där patientens önskningar kommer i skymundan. Min tolkning är att när sjuksköterskan bryr sig om, visar omtanke, tas detta emot som något extra som egentligen inte ingår i patientens bild av vad vård innebär.

I mitt fortsatta sökande efter omtankens betydelse i böckernas värld har jag funnit en gammal lärobok skriven av Nanna Rosenblad (9), som då var kursledarinna vid svenska Röda korset. I kapitlet om sjukvårdarinnan beskriver hon betydelsen av hur vård ges: »En aldrig så omsorgsfull vård och skicklig skötsel är dock ej nog för alla, då det gäller sjukvård. För en känslig människa betyder den mest samvetsgranna vård mycket mindre än på det sätt varpå den ges. Att ej behöva be om saker och ting, utan få känna att en annan redan tänkt därpå; att ej behöva se vårdarinnan alltid trumpen och sur vid den minsta bön om hjälp, utan i stället få ett friskt och glatt leende till svar, som visar att det är en glädje att få hjälpa – detta är många gånger bättre än den mest utsökta skötsel.« Nanna Rosenblad har i sin skrift tydliggjort att hur sjukvårdarinnan vårdar är av allra största betydelse. Hon nämner även att: »sjukvårdarinnan måste taga hänsyn till patientens önskningar och sjukdomens art.« I motsats till Rosenblads beskrivning »patientens önskningar och sjukdomens art« betonas i dag patientens »behov« och detta kan enligt mitt sätt att se reducera vården till att till största delen utgöra behandling. Informanterna i studien har tydligt betonat betydelsen av att någon lyssnar på deras önskningar.

Vilka förutsättningar finns och vilka kan skapas i organisationen och vad kan vi sjuksköterskor i vårt dagliga arbete på klinikerna göra för att tydliggöra detta? Är det möjligt att förändra rutiner i syfte att tydliggöra patientens unika situation? Ett sätt att synliggöra och bli medveten om omtankens betydelse i den vårdande relationen kan vara att skriva ned omvårdnadssituationer för att sedan reflektera och diskutera tillsammans i personalgruppen. Vi som finns nära patienten har en mycket betydelsefull och avgörande roll för om patienten ska känna sig vårdad eller uppleva sig vara till besvär.

Jag har personligen i mina möten med patienter upplevt många olika omvårdnadssituationer och då också funderat över varför det blev som det blev. Vilka mål har organisationen respektive avdelningen och vilka var mina avsikter? Kunde jag ha bemött patienten annorlunda och vad hade då skett? Att som sjuksköterska vara på ett speciellt sätt är ingen standardlösning utan det handlar mer om att våga och att ha ett öppet sinne för patientens unika värld och verklighet. Detta kräver både eftertanke och reflexion och är en del av verkligheten i vårdens vardag som vi kan utveckla på klinikerna.

På avdelning 3 kommer vi under hösten 2001 att lägga in planerad tid varje vecka för utbildning, speciella verksamheter, olika teman, presentation av egna arbeten samt reflexion utifrån omvårdnadssituationer och/eller andra valfria frågeställningar som berör verksamheten. Detta menar vi ska kunna ge tid och rum för reflexion och diskussioner som är en förutsättning för utveckling och även en stimulans till att ta del av och engagera sig i forsknings- och utvecklingsarbete som rör den egna verksamheten.

Jag vill gärna att andra som har tankar och funderingar omkring ämnet hör av sig. Det vore även intressant att få ta del av hur andra verksamheter ser på hur vi kan skapa mötesplatser för att få tillfällen till reflexion omkring vårdens vardag.

För kontakt: Maud Karlsson, medicinsk/geriatriska kliniken, avdelning 3, Ludvika lasarett, 771 82 Ludvika. E-post: caritas56@hotmail.com eller maud.karlsson@ltdalarna.se

Referenser:
1. von Post I. Professionell naturlig vård ur anestesi- och operationssjuksköterskors perspektiv. Åbo. Åbo Akademis förlag: 1999.
2. Leininger M. Caring. An essential human need.
Thorofare. NJ Charles B Slack 22: 1981.
3. Watson J. En teori för omvårdnad. Omvårdnad och humanvetenskap. Lund. Studentlitteratur: 1993.
4.  Roach S. The human act of caring. Ottawa. Ontario Canadian hospital: 1992.
5. Martinsen K. Omsorg; Sykepleie, Medisin. Oslo. Tano: 1989.
6. Mayeroff M. On Caring. Harper Collins publishers New York. Association press: 1972.
7. Halldórsdóttir S. Caring and uncaring. Encounters
in Nursing and Health Care Developing a Theory. Linköping. Linköpings universitet: 1996.
8. Eriksson K. Att vårda eller inte vårda. Omsorg 1996; 4: 9–12.
9. Rosenblad N. Hemsjukvård och första hjälpen vid olycksfall. Stockholm. Albert Bonniers Förlag: 1922.