”Omvårdnad är inte bara sjuksköterskans ämne”

Tillkrånglade försök att definiera begreppet omvårdnad är ingenting som ligger för Lunds universitets första professor i vårdvetenskap. Ingalill Rahm Hallberg, 52, betraktar sig som kliniker och ser helst att forskningen kommer patienterna och vården till godo.

Ingalill Rahm Hallberg fick förord till tjänsten som professor vid nybildade Centrum för vårdvetenskap i konkurrens med 16 andra sökande.

– Det viktigaste just nu är att samla de forskarkrafter inom södra Sverige som har intresse av att tillhöra centrumet. De som har disputerat och de som håller på att doktorera. Många saknar i dag en hemvist där just deras frågor diskuteras och kritiseras.

– Jag vill ta tillvara den gemensamma kapaciteten hos vårdforskarna. Genom att bryta de olikheter som finns mot varandra hoppas jag på en fördjupad kunskapsutveckling, både vad gäller metoder och innehåll, säger Ingalill Rahm Hallberg.

Fler doktorander
Hon har ett bra utgångsläge. Som docent och högskolelektor vid enheten för vårdforskning på vårdhögskolan i Kristianstad handleder hon åtta doktorander. De försöker hon, utan att för den skull skilja dem från Kristianstad, naturligtvis att ta med sig till Lund. Ytterligare lika många är redan på väg att knytas till centrumet.

– Med alla de krafter som finns i regionen tror jag att vi sitter på en krutdurk. Det ska bli oerhört spännande att se vad som händer när den exploderar, säger hon och skrattar.

Ingalill Rahm Hallberg betonar också vikten av att skapa bra och nära relationer till vården. Gärna med stöd av klinikbundna lektorer. Hon värjer sig mot alla påståenden om att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan praktik och teori.

– Vill vi fånga och vetenskapligt belysa frågor som är väsentliga för vården kan vi inte sitta stilla bakom våra skrivbord. Vi måste ut och möta patienterna och personalen. Som forskare är det viktigt att få ”köttsliga upplevelser”.

Mest klinisk forskning
Den kritik som går ut på att omvårdnadsforskningen generellt sett skulle vara flummig, allt för teoretisk och verklighetsfrämmande tycker hon inte är befogad.

– Merparten av svensk omvårdnadsforskning är klinisk, säger Ingalill Rahm Hallberg som i och för sig inte är negativ till teorier och teoriutveckling. Det är när teorierna börjar leva sitt eget liv som hon drar öronen åt sig.

– Det är farligt med teorier som utvecklas uppifrån utan ordentlig förankring i verkligheten. Som gammal psykiatrisjuksköterska är jag sprängladdad med den typen av teorier; Freud, Jung,  primalskrik, gestaltterapier… Någonstans på vägen tycks vi ha glömt bort patienterna.

– Stora delar av den forskning som har gjorts inom just psykiatrin har varit kvantitativ och starkt präglad av ett utifrånperspektiv. Jag saknar patienternas röster.

– Därför skulle jag vilja se att många fler psykiatriska sjuksköterskor ägnade sig åt forskning. Jag tror att frågeställningarna skulle bli mer patientrelaterade. Hur upplever patienterna sina psykoser, manier och depressioner? Hur känns det att bli vårdad mot sin vilja? Hur kan familjen bekräftas? Hur ska vi hjälpa patienterna att bibehålla och utveckla sina sociala nätverk?

Något större behov av att definiera begreppet omvårdnad har hon inte heller.

– Nej, lika lite som läkarna har behov av att definiera begreppet medicin eller psykologerna psykologi. Att försöka fånga in ett så mångfacetterat område som omvårdnad tror jag inte mycket på. Det är mest till för att vi enkelt ska kunna slå upp det i en uppslagsbok.

1963 började Ingalill Rahm Hallberg som skötare inom psykiatrin. Några år senare utbildade hon sig till sjuksköterska. Hon har tjänstgjort som lärare vid vårdhögskolan i Lund och som lektor i Kristianstad. Åtta läroböcker i vård och omvårdnad har hon hunnit med. Flertalet med en psykiatrisk vinkel.

Den doktorsavhandling som hon disputerade på 1990 handlar om skrikbeteendet hos dementa i psykogeriatrisk vård. Efter disputationen  har hon publicerat ett fyrtiotal vetenskapliga artiklar varav flera handlar om dementa och äldre samt de anhörigas roll i vården av äldre.

Som professor har hon stora möjligheter att sätta sin prägel på det nya centrumets forskningsinriktning. Men Ingalill Rahm Hallberg är noga med att påpeka att hon inte kommer att vara ensam dam på täppan.

– Jag tror det är viktigt att låta de människor som ska verka vid centrumet också forma det.

– I vårdforskningen är frågorna i hög grad av psykosocial karaktär. Men det är långt ifrån de enda frågeställningarna. Somatiska problem är precis lika viktiga att studera. Jag kan inte se att det finns någon motsättning mellan kropp och själ.

Vill locka unga
En sak som Ingalill Rahm Hallberg kommer att vinnlägga sig om är att försöka locka till sig unga doktorander.

– Fortfarande är det i viss mån så att de som börjar forskarutbildningen inom vårdvetenskap hunnit bli halvgamla. Vad vi behöver i dag är unga människor som fortfarande har 25–30 år kvar av sitt yrkesverksamma liv.

– Jag kan mycket väl tänka mig att somliga kan komma direkt från sjuksköterskeutbildningen.

Men den som ska forska i vårdvetenskap, till exempel med inriktning mot omvårdnad, behöver inte nödvändigtvis vara sjuksköterska.

– Det finns en föreställning om att omvårdnadsforskning handlar om att ge sjuksköterskor professionell status. Min erfarenhet är att de som sysslar med omvårdnadsforskning gör det därför att de är besjälade och genuint intresserade av frågorna. De vill påverka utvecklingen inom vården. Inte för att de är sjuksköterskor, utan för att de är engagerade i det de arbetar med.

Inte bundet till yrket
– Omvårdnadsforskningen är inte bunden till en viss yrkeskategori, utan till ämnet som sådant. Vad jag gärna skulle vilja se är därför en utveckling där också undersköterskor och skötare skaffar sig fördjupad utbildning i omvårdnad för att sen skriva in sig på forskarutbildningen, säger Ingalill Rahm Hallberg som är innerligt trött på alla dem som försöker göra gällande att omvårdnad är någonting som alla människor behärskar.

– Det är en sådan brist på respekt. Det är som att påstå att alla kan ha samtal, säger hon och gör en jämförelse mellan det privata samtalet och det terapeutiska.