Omvårdnadshus kan avlasta akuten

Det behövs en ny mellanvårdsform mellan sjukhus och kommunal sjukvård, anser Vårdförbundet Skåne och har lanserat sin idé om ett omvårdnadshus, där sjuksköterskorna ska ha huvudansvaret för omhändertagandet. Men ovilja att släppa till pengar och makt sätter käppar i hjulet.

3 april 2000

När det blir för tungt att andas eller smärtorna känns outhärdliga. När makan blir rädd och inte längre klarar av vårdandet. När resurserna på det särskilda boendet inte längre räcker till.

Då… Ja, då slår man 112 och åker i ambulans till akuten.

– Vi har sett alltför många gamla och sjuka skrivas ut från akutmottagningen utan att klara sig i den egna bostaden eller det kommunala särskilda boendet, och snart vara tillbaka på akuten. Vi ser att det behövs en mellanvårdsform. Vi tycker att det behövs omvårdnadshus.

Så beskriver Karin Rangin, ordförande i Vårdförbundet Skåne, avdelningens vision om omvårdnadshuset. I ett enkelt, två A4-sidor långt dokument har man dragit upp huvudlinjerna för hur ett omvårdnadshus ska fungera. Om sjukvården ska bli billigare och effektivare »krävs det något nytt: en vårdplats på rätt nivå med rätt kompetens«.

Vilka är omvårdnadshuset avsett för? Vårdförbundet Skåne listar följande grupper:

Patienter som ligger kvar på akutavdelningen bara för att de inte kan åka direkt hem. Patienter som behöver observeras under utredningar eller förberedelser. Döende patienter.
Patienter som den kommunala sjukvården inte klarar och därför skickar till akutmottagningen, trots att behovet egentligen kan klaras med allmän eller specifik omvårdnad.

På omvårdnadshuset ska man också ge utbildning till patienter och anhöriga. Där ska finnas möjlighet att ta emot patienter så att deras anhöriga kan avlastas. En del rehabilitering och folkhälsoarbete ska kunna klaras av i omvårdnadshuset.

Och på omvårdnadshuset ska man inte bo kvar. Eller, rättare sagt, bli kvar. För omvårdnadshuset är inget »boende« utan en vårdform. Kanske är det just detta faktum som stökat till det för kommunerna, där man inte är van att diskutera i termer av vårdformer, utan om »boenden« – den egna bostaden eller ett särskilt boende.

Lovprisad idé
Idén om ett omvårdnadshus väcktes på en konferens som Vårdförbundet Skåne hade för två–tre år sedan. De nya politiker som tog över i och med att Skåneregionen bildades efter valet 1998 slöt omvårdnadshuset i sin famn och skrev in idén i sitt »regeringsprogram«.

Regionrådet Berit Wirödal, kristdemokrat, lovprisade omvårdnadshuset: »Idén med omvårdnadshus är att det är viktigt att vården sker på rätt nivå redan från början./…/skapa utrymme för mer tid och omtanke åt patienterna.« I ett pressmeddelande förra sommaren lovade hon också att det första omvårdnadshuset skulle tas i bruk till årsskiftet.

Men något omvårdnadshus finns inte. Frågan är om det någonsin kommer att byggas något. För förslaget har också mött motstånd. Kommunerna vill inte. Regionens egna tjänstemän är kallsinniga. Och andra yrkesgrupper i vården känner sig hotade och trampade på tårna.

Margaretha Spjuth är chef för vård- och omsorgsförvaltningen i Helsingborg. Hon fick också uppdraget från kommunpolitikerna i Skåne att leda en utredning om Vårdförbundets idé om ett omvårdnadshus, ett delprojekt i den större utredning som handlade om hur primärvård och kommunal sjukvård ska samarbeta framöver. Hon har inte mycket till övers för förslaget:

– Vi vill inte ha några omvårdnadshus. Det finns redan massor av mellanvårdsformer. Våra sjuksköterskor här i Helsingborg säger om omvårdnadshuset att »det där gör vi ju redan i äldreomsorgen«. Det som saknas är läkare. Och mer resurser.
Så det är klart, fick vi lite nya pengar så …

Kommunförbundet Skåne har också gått ut till sina medlemmar, alltså kommunerna i regionen, med en rekommendation att inte inrätta några »omvårdnadshus« när de träffar lokala samarbetsavtal inom de olika sjukvårdsdistrikten.

Rädda för ordet hus
Liselotte Rooke är omvårdnadsstrateg i Region Skåne, från början sjuksköterska. Hon deltog också i den arbetsgrupp som Margaretha Spjuth ledde. Hon bekräftar intrycket av avståndstagande:

– Frågan har gått i stå. Man är rädd för ordet »hus«, jag fick strida för att få idén positivt prövad som »Avdelning för kvalificerad omvårdnad« – kvo. Hos andra yrkesgrupper fanns en rädsla för att sjuksköterskorna skulle ta över allt. Men det är inte bara sjuksköterskor det handlar om, utan i lika hög grad undersköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Och läkare som konsulter.

Ett exempel på andra yrkesgruppers rädsla för att sjuksköterskorna skulle »ta över« är en gemensam skrivelse från eras (Expertråd Arbetsterapi Skåne) och ess (Expertråd Sjukgymnastik i Skåne).

Av skrivelsen framgår det att arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna »instämmer i delar av den problematik som Vårdförbundet lyft fram och ser positivt på en belysning av frågorna. Emellertid ser vi Vårdförbundets förslag som ett fackligt inlägg där ett organisationsperspektiv antagits för att föra fram en yrkesgrupps särintressen«.

Mot den här bakgrunden beslutade också kommunfullmäktige i Simrishamn att i slutet av februari i år inte bifalla en centermotion om att skapa ett omvårdnadshus. »Socialförvaltningen kan inte se att det finns behov av ett omvårdnadshus i Simrishamn. I stället för att bygga upp parallella vård- och omsorgsverksamheter bör man kontinuerligt se över och utveckla dem som redan finns. Exempelvis vidareutveckla korttidsboende och ytterligare förstärka läkarmedverkan.«

Andra tankar i Trelleborg
Tummen ner, således. Och utan att ha förstått finessen med omvårdnadshuset. Det menar i alla fall sjuksköterskorna i Trelleborg. För i den kompakta kommunala misstron i Skåne mot idén med omvårdnadshuset är Trelleborg det enda ställe
där Vårdförbundets tankar vunnit en viss förståelse. I Vårdförbundets klubb 15 – kommunklubben för Trelleborg, Svedala och Vellinge kommuner – arbetar man därför träget vidare med omvårdnadshuset.

Det finns en tradition av att tänka på det här sättet just i Trelleborg. Chefläkaren Erik Olsson på lasarettet resonerade i de här banorna redan i mitten av 1990-talet. Förra ordföranden i socialnämnden, sjuksköterskan Cathrine Persson (s), aktualiserade idén om ett omvårdnadshus för ett par år sedan. Gensvaret hos nuvarande kommunledning är också gott.

– Låt oss dra igång det! Vi är positiva och vill gärna gå ihop med regionen om ett omvårdnadshus. Och dela på kostnaderna! säger socialchefen Greger Nyberg.

Han tycker till och med att det finns exempel att visa upp som ett slags embryon till omvårdnadshus i Trelleborg: boplaneringsavdelningen och Mobila teamet. På sitt bord har han också en beskrivning av »Mimers hus«, en vårdenhet som är förvillande lik det omvårdnadshus Vårdförbundet Skåne tänkt sig. Första meningen i dokumentet lyder: »Rätt vård på rätt nivå.«

Tallbacken inget riktigt omvårdnadshus
Tallbacken är det kanske inte helt kongeniala namnet på den 70-talsbyggnad som inrymmer boplaneringsavdelningen. Christer Uhrfeldt är sedan flera år avdelningsföreståndare. Han tror att hans bakgrund som rehabiliteringssjuksköterska påverkar vårdens innehåll. Men syftet är inte rehabilitering utan utredning.

Till Tallbacken kommer patienter som är medicinskt färdigbehandlade men där man behöver ta reda vart de så småningom ska ta vägen. På Tallbacken finns också två hospiceplatser.

Boplaneringsavdelningen fanns redan före Ädelreformen (fast på en annan plats i kommunen) och drevs då av landstinget. Med Ädel hamnade boplaneringsavdelningen hos kommunen, som inte riktigt visste vad man skulle göra med den men fann att den sparade pengar. Nu har avdelningen rent fysiskt flyttat ihop med lasarettet, vilket innebär praktiska fördelar. Men något riktigt omvårdnadshus är det förstås inte.

Mobila teamet
Betydligt yngre än Tallbacken är Mobila teamet. Mobilt är det bara när det gäller sjuksköterskorna. Själva vården bedrivs på nedre botten av en tvåvånings flerfamiljshuslänga i Trelleborgs norra utkanter. Lokalerna hyste tidigare ett gruppboende för utvecklingsstörda. När de flyttat vidare, och när trycket på den kommunala sjukvården blev för stort, förvandlades det hela till en kvalificerad omvårdnadsavdelning.

Kvalificerad? Nåja. På mobila teamet finns en sjukgymnast på heltid, dessutom undersköterskor så att de täcker tiden från sju på morgonen till elva på kvällen. Men man har bara tillgång till en kvarts sjuksköterska, och skulle det uppstå några akuta problem under natten får nattpatrullen rycka ut. Dagarna ägnar personalen i rätt stor utsträckning åt rehabiliterande verksamhet och åt att förbereda patienternas hemgång. Då samarbetar man med arbetsterapeuter och sjukgymnaster i de kommunala hemvårdsdistrikten.

Inte heller mobila teamet är alltså något riktigt omvårdnadshus. Men sjuksköterskorna i Vårdförbundet Skåne och dess klubb 15 fortsätter diskussionen. Och fortsätter att hoppas.

Bra vårdform – inte en byggnad
Vårdfacket träffade Berit Larsson, vice ordförande i avdelningen, Susanna Drottler, klubbordförande, samt Birgitta Hellstrand och Lena Raléus Nilsson i klubbens styrelse.

De förtydligar: det handlar egentligen inte om någon byggnad (även om de blivit kontaktade av arkitekter som gärna vill rita det där omvårdnadshuset). Nej, det är en bra vårdform det är fråga om, för dem som inte fordrar akutsjukhusets vårdnivå men inte klarar sig med kommunens.

Omvårdnadshuset ska fungera som en del i vårdkedjan. Dit ska patienter kunna komma från sjukhuset, men också från sin egen bostad eller något av kommunens boenden.

Vad skiljer då omvårdnadshuset från de boendeformer och utredningsavdelningar som redan finns? Definitivt fokuseringen på omvårdnaden: det handlar inte om medicinska behandlingar eller rehabilitering utan just om omvårdnad. Patientperspektivet är det viktigaste. Men för sjuksköterskorna finns det positiva »spinn off«-effekter: ett spännande jobb i kommunen (annars försvinner de flesta yngre sjuksköterskorna till akutmottagningarna). Ännu en karriärväg. Utveckling av den egna yrkesrollen. En bra praktikplats.

Så kanske det Mimers hus som socialchefen Greger Nyberg skissar på är svaret på frågan? Nja, inte riktigt. En detalj, men en som rör själva omvårdnadshusets idé, skiljer: På Mimers hus ska läkare och hemtjänstassistenter skriva in och ut patienterna.

Sjuksköterskorna i Trelleborg är helt på det klara med att det är sjuksköterskor som ska ha makten över inläggningar och utskrivningar. Det är en helhetsbedömning av de sjukas fysiska och psykiska tillstånd som ska avgöra. Och den är sjuksköterskor allra bäst på att göra.

Hur går det då för Mimers hus? När jag till slut får tag på regionrådet Berit Wirödal har hon inget besked att ge. Hon har just fått förslaget från Trelleborgs kommun i sin hand och säger sig personligen vara positiv.

– Det är ett jätteproblem med alla de färdigbehandlade gamla människor som vistas på våra sjukhusavdelningar. En omvårdnadsavdelning enligt den modell Vårdförbundet skissar skulle lösa problemen både för kommunerna, regionen och patienterna.

Trots det möter hon motstånd när hon träffar Kommunförbundets representanter. Oförklarligt, tycker hon själv.

– Men jag ger mig inte. Och kanske kan Mimers hus i Trelleborg vara ett pilotprojekt som visar vägen för de andra.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida