Öppnar dörren för forskning på hemmaplan

Centrum för klinisk forskning i Falun vill vara som ett forskarhotell. Läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, psykologer och sjukgymnaster forskar sida vid sida, med en fot i universitetsvärlden och en kvar på den egna kliniken.

Som på ett julkort, inbäddad i gnistrande snö, ligger den gamla överläkarvillan där Centrum för klinisk forskning (CKF) i Falun finns sedan ett år tillbaka. Här samsas just nu ett 30-tal doktorander och forskare om 22 arbetsplatser, och det verkar gå bra.

Olika professioner, olika forskningsområden, olika vetenskapliga metoder och inte minst en lagom blandning av kvinnor och män bidrar till ett kreativt forskningsklimat på CKF.

– Det är bra med olikheter. Vi diskuterar forskningsfrågor, utbyter idéer – och upptäcker hur mycket som är gemensamt, säger Marie Elf, som är sjuksköterska och doktorand.

Handledaren är viktig, men finns kanske inte till hands när ett akut metodproblem dyker upp. Då är närheten till andra forskare nödvändig. I den trivsamma villan, med gammal rumsindelning och öppna spisar bevarade, finns alltid någon forskarkollega på plats som är beredd att lyssna, reflektera och kanske ge råd.

Men räcker olikhet, närhet och vacker miljö för att klimatet ska bli kreativt?

Testa idéer på varandra
Renée Flacking, som är barnsjuksköterska och doktorand, betonar att miljön blir så kreativ som gruppen vågar göra den. De flesta på CKF går en forskarutbildning och hon menar att det då är viktigt att kunna säga »det här kan inte jag, men jag ska lära mig det« och att våga testa idéer och hypoteser på varandra. En trygg bas som CKF skapar goda förutsättningar för bra diskussioner, säger hon.

– Men om du insisterar på att kunna allt redan från början blir det inte en kreativ och utvecklande miljö. Det är ingen idé att försöka vara en blåmes på storkben, man kan putsa på fjädrarna lite och lägga på hullet, men man är ändå en blåmes. Och det duger, poängterar Renée Flacking.

Klinisk koppling viktig
Hon menar att grunden i den kreativa miljön är den respekt för varandra och varandras kunskap som finns på CKF. Forskarna är självgående och var och en tar ansvar både för sin forskning och för arbetsklimatet.

De flesta forskarna arbetar inte heltid med sin forskning. Tanken är att man ska kunna kombinera klinisk verksamhet och forskning. Evidensbaserad vård kräver också ett utbyte, ett ständigt flöde, mellan de som är kliniskt verksamma och de som ägnar sig åt forskning.

– Den kliniska kopplingen är jätteviktig och det måste skapas former för det. Därför är det här huset tänkt att fungera som ett forskarhotell och ett kretslopp. Det är inte meningen att man ska lämna vården för att ägna sig åt forskning, det är ett bekymmer om vi får en sådan utveckling. Vi erbjuder en fruktbar forskarmiljö här under en tid, men forskarna har sin anställning kvar i den kliniska verksamheten, säger Marianne Omne Pontén, den ena av två föreståndare på CKF.

Liten administration
Som stöd och hjälp för doktoranderna och forskarna finns en administration. Förutom Marianne Omne Pontén som förestår den vårdvetenskapliga och Staffan Nilsson för den medicinska delen finns en sekreterare, en statistiker och fyra handledare. Tillsammans utgör de drygt två heltider. Ambitionen är att administrationen ska vara så liten som möjligt. Större delen av den pott på fyra miljoner kronor (för 2001) som landstinget anslår till CKF ska användas till konkreta forskningsprojekt.

Alla anställda i landstinget har möjlighet att söka forskningsmedel från CKF. Även forskningsprojekt på Högskolan Dalarna, som har relevans för vården och involverar landstingets anställda, kan beviljas medel. Från landstingets sida är det klart uttalat i uppdraget till CKF att den vårdvetenskapliga och medicinska forskningen ska värderas lika högt.

– Och så är det verkligen. Dagens hälsoproblem kräver bredare ansatser och det finns många grupper i dag som ägnar sig åt forskning, så vi måste ha den bredden, säger Marianne Omne Pontén.

För ensamt sitta hemma
Kopplingen till Uppsala universitet betyder att CKF kan anta doktorander i Falun som med datorns hjälp har full tillgång till universitetets resurser.

– För min del hade det inte blivit någon forskning om jag inte haft möjlighet att vara här i Falun. Min familj var inte beredd på att flytta till Uppsala och jag har provat att under ett år sitta hemma och forska, men det blev för ensamt, säger Renée Flacking som forskar på mammors upplevelser av att amma mycket underburna barn.

För henne är närheten till sjukhuset viktig. Där finns neonatalavdelningen med mammorna och barnen och där växte forskningsidén fram.

– Där finns också en fantastisk personal som bedriver god omvårdnad vad gäller amning och som kan se betydelsen av den forskning som bland andra jag bedriver. Det är tillsammans som vi kan göra den neonatala omvårdnaden bättre.

Närheten till kliniken kommer för Renée Flackings del att bli ännu påtagligare. Framöver kommer hon att arbeta 20 procent på neonatalavdelningen på barn- och ungdomsmedicinska kliniken, vilket ger henne möjlighet att en dag i veckan arbeta som sjuksköterska och med amningsutbildning.

Samarbetet med den kliniska verksamheten är viktig även för Marie Elf som har sin anställning på medicinkliniken. Hon medverkar i ett tvärvetenskapligt projekt vid Chalmers i Göteborg. Där undersöker man om det går att använda simulering som verktyg i planeringen av vårdmiljöer. Modellen byggs i dator av tekniker och Marie Elf bidrar med sitt vårdvetenskapliga perspektiv. För att pröva modellen behövs vårdaktörer, och de finns på medicinkliniken där modellbyggandet ska tillämpas.

Ny syn på forskning
– Vårdmiljön är viktig och nu ser arbetsgivaren att vår forskning är till gagn för vården och stödjer projektet, konstaterar Marie Elf.

Hon anser att landstinget i Dalarna har genomgått ett paradigmskifte när det gäller synen på forskning. För tio år sedan fick hon kämpa för att få läsa omvårdnad på arbetstid och nu har hon möjlighet att forska på ckf.

Men, som i forskarsamhället i övrigt, ser den ekonomiska situationen olika ut. En del har pengar från någon privat fond eller stiftelse, andra har fått pengar från Vårdalstiftelsen. Någon har fått en del av sin forskning finansierad av Landstingsförbundet. Marie Elf genomför sitt projekt i form av uppdragsforskning, vilket innebär att den är finansierad för fyra till fem år framåt.

– Det är jätteskönt. Att söka pengar för varje termin som jag gjorde tidigare var väldigt jobbigt, säger hon.

En bit på väg
Att kommuner och landsting ska medverka i klinisk forskning är reglerat i hälso- och sjukvårdslagen sedan 1996 och Dalarna valde att göra på det här sättet.

– Jag tycker att vi har kommit en bit på väg och vi har lyckats med ambitionen att skapa utrymme för dem som vill utvecklas inom det vetenskapliga området, säger Göran Carlsson som är länsutvecklingschef i Dalarnas landsting.