Otillräckligheten tär på pandemivårdens hjältar

Bristen på återhämtning och känslan av otillräcklighet är en farlig kombination som knäcker covidvårdens medarbetare. Vårdpersonalen får betala ett väldigt högt pris, det vittnade forskare och experter om under seminariet ”Etisk stress i pandemivården”.

Svarta liksäckar. Det är många kollegor som behövt prata av sig om de svarta liksäckarna. Cecilia Lundmark är sjuksköterska och etisk vägledare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Hon var en av föredragshållarna på webbinariet om etisk stress i pandemivården som Statens medicin-etiska råd, Smer, arrangerade i veckan.

Cecilia Lundmark delade med sig av sina egna reflektioner och citat från kollegor hon pratat med på Sahlgrenskas iva-enheter och infektionsenheter. Sedan mars i år, då pandemin slog till med full kraft, har hon haft etiska reflektioner och etiska ronder och fått med sig mer än 40 sidor dokumentation från alla samtal.

Nytt och skrämmande

Här finns ord från erfarna iva-sjuksköterskor och från medarbetare som snabbutbildats och kastats in i pandemivården, många utan att ha valt det frivilligt.

Kollegorna pratar om sig själva som odugliga och att de inte räcker till. Som i det här citatet:

”Jag har aldrig lagt någon i en svart liksäck förut. Nu packar jag och jag är jätterädd. Det svåraste är att jag inte hinner sitta hos patienterna, inte så ofta jag önskar. Jag sparar utrustning såväl som tid. Jag lägger alla mina kontroller samtidigt och jag har ringt så många anhöriga och säger att läget är instabilt-stabilt, jag vet aldrig vad det betyder”.

– Etisk stress finns det många dimensioner av. Men min upplevelse har absolut varit att det handlar mycket om att gå hem och känna sig otillräcklig, säger Cecilia Lundmark.

Ensamma prioriteringar

Tidigt under pandemin stod vårdpersonalen inför en helt ny sjukdom, riktlinjer ändrades flera gånger per dag. Kollegor som inte kände varandra skulle samarbeta i en svår situation. Ledarskapet upplevdes som otydligt. När liksäckar och skoskydd plötsligt inte skulle användas längre brast tilliten till arbetsgivaren, berättar Cecilia Lundmark. Var det på grund av ny evidens? Eller för att utrustningen inte räckte till?

Hon lyfter särskilt fram hur tärande det är för covidvårdens sjukskötskor att tvingas prioritera ner omvårdnaden till ett minimum, om det ens har handlat om det, och att inte kunna stötta de anhöriga. Omvårdnad som sjuksköterskor vet gör skillnad, som är en del av yrkesstoltheten. Hur många omvårdnadsåtgärder går det att ta bort? Var går den egna moraliska ribban?

Studerar etisk stress

Bilden delas av Mia Svantesson Sandberg, sjuksköterska och docent i medicinsk etik vid Universitetssjukvårdens forskningscentrum i Örebro. Enligt henne har många sjuksköterskor saknat stöd under pandemin i den hårda och svåra prioriteringen av omvårdnadsåtgärder, något hon kan belägga med forskning.

I maj i år skickades en enkät ut till medarbetare i covidvården i region Örebro och i Västra Götaland. Framför allt är det sjuksköterskor och undersköterskor som svarat på frågorna.

Analysen är inte klar, men under smers webbinarium om etisk stress under pandemin presenterade Mia Svantesson Sandberg några tidiga resultat.

Bland annat har hon kunnat se att de som arbetat på covidvårdavdelningar generellt sett varit nöjda med stödet från sina chefer. Men inte alls i samma utsträckning när det gäller att få hjälp att prioritera.

Oro för de anhöriga

I undersökningen definieras etisk stress av att inte kunna göra det du anser är moraliskt riktigt, det du borde göra för patienter och anhöriga, på grund av omständigheter du inte råder över.

Svaren visar att det i pandemivården ofta är beslut fattade av andra och personalbrist som upplevs som begränsande, det som gör det svårt att göra rätt, berättar Mia Svantesson Sandberg.

Att inte kunna stötta anhöriga och att behöva lämna patienter ensamma och isolerade sticker ut när det kommer till den egna känslan av att inte kunna leva upp till en god och riktig vård.

– I en extrem situation kan det vara omöjligt att leva upp till vanliga ideal och god vård. Det kan vara så att vi i många fall gjort det som varit etiskt berättigat, givet smitta och resursbrist, säger Mia Svantesson Sandberg.

Vem stöttar kring omvårdnaden?

Men det hon tycker har varit skevt i den offentliga diskussionen är i vilken omfattning begränsningarna gått ut över sjuksköterskornas arbete och yrkesetiska frågor, eftersom så mycket handlat om att göra prioriteringar av omvårdnaden.

– Socialstyrelsens riktlinjer har uteslutande handlat om medicinska beslut, säger Mia Svantesson Sandberg under sin presentation.

Ett annat tidigt resultat som sticker ut i enkätundersökningen är att personal som bytt arbetsplats under pandemin upplevt signifikant högre oro. Personal som varit kvar på sin ordinarie arbetsplats har däremot upplevt signifikant högre etisk stress.

När du tvingats byta arbetsplats och oron är stor för din egen person, då kan det vara svårare att leva upp till yrkesetiken, resonerar Mia Svantesson Sandberg.

Stort behov av återhämtning

Cecilia Lundmark har under sina etiska ronder och reflektioner på Sahlgrenska uppfattat att personalens oro för att själva bli smittade inte var så stark i början av pandemin, men att den är det nu. Kanske för att fler blir smittade och att kunskapen ökat om vad som faktiskt kan hända, tror hon.

Väldigt många kom tillbaka nu till hösten och hade en upplevelse av att de blivit återhämtade, tills ordet pandemi andra vågen kom 

Cecilia Lundmark är sjuksköterska och etisk vägledare

Hennes största oro just nu är bristen på återhämtning. För vila, att koppla bort, och möjligheten att få reflektera över sina upplevelser är den enda medicinen som hjälper mot den etiska stressens skadliga verkningar, berättar hon.

Hon önskar att arbetsgivarna så tidigt som möjligt gjort en handlingsplan för återhämtning och gett medarbetare möjlighet att byta arbetsplats ett tag. Hon efterfrågar också mer stöd, etikronder, enskilda reflektioner och hjälp att prioritera.

– Återhämtningen tar olika lång tid för alla. Väldigt många kom tillbaka nu till hösten och hade en upplevelse av att de blivit återhämtade, tills ordet pandemi andra vågen kom och man fick panikångest på bussen. Mötte en patient och började gråta. Orkade inte skapa relationer med vare sig patienter eller medarbetare, säger Cecilia Lundmark.

Svårt att koppla bort

Pandemin stressar vårdpersonalen på så många sätt, även genom att finnas närvarande hela tiden, också utanför arbetsplatsen, berättar hon. Jobbet blir nästan omöjligt att koppla bort.

Flera medarbetare hon samtalat med har blivit ombedda att inte hämta barnen från förskolan, eftersom personalen där vet vad de arbetar med. Sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter som bara vill vara mammor eller pappor för en stund.

Eller som i det här citatet:

”När jag cyklar hem ser jag folk som sitter på caféer. Det jag ser är nästa patient framför mig.”