På väg mot 2000-talet

När tusenårsskiftet närmar sig står villkoren för människors trygghet och dess kärna, vården, i centrum. Tidningar och TV fylls av skildringar av hur nedskärningarna drabbar, framför allt gamla och svaga. Ibland blir det bilder som snuddar den rena misären, som i reportaget från hemsjukvården i förra numret av Vårdfacket. Det som upprör och skrämmer mest är hotet att inte få bra vård när man behöver den.

Med dessa bilder på näthinnan, som ju är många medlemmars vardag, är det lätt att bli dyster och misströsta om framtiden. Vad kommer att hända med vården och med samhället om försämringarna fortsätter? Hur ska denna utveckling kunna vändas när tillgångarna stryps i samma takt som behoven växer? Vilken vård har vi om tio år?

Och har vi som professionella yrkesutövare något ansvar att försöka svara på dessa frågor?

Jag menar att det trots allt finns en ljuspunkt i allt det mörka. Den ljuspunkten är vårdens alla skickliga yrkesutövare. Även om många av er anstränger er till bristningsgränsen och tycker att ni bara orkar med dagen, är jag övertygad om att ni ger god vård. Givetvis finns en gräns för när det blir totalt omöjligt, en gräns som flera av er känner av. Och en sådan arbetsmiljö är i längden oacceptabel. Men det faktum att patienterna enligt en ny undersökning är nöjda med landstingsvården är bland annat er förtjänst. Detta faktum rymmer i sig en stark kraft som mitt i neddragningarnas tidevarv kan föda utveckling och nytänkande.

Ett strålande exempel på denna motkraft är kvalitetsarbetet vid lungmedicinska kliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping. Kliniken tilldelades i slutet av förra året det prestigefyllda priset Svensk kvalitet för sitt framgångsrika arbete med att förbättra vårdens kvalitet. Det var första gången priset tillföll offentlig sektor. Det systematiska kvalitetsarbetet, där hela personalen är engagerad, har bland annat lett till halverade väntetider, ökad diagnostisk säkerhet och mycket nöjda patienter.

Att värna vården i dag är alltså inte bara att hejda nedskärningarna. Det är att ha mod att förändra. Och att veta vad man vill. Därför behöver vi skapa bilder av hur vi vill att det ska vara, visioner av en önskad framtid. Att arbeta mot och planera efter. Inom Vårdförbundet SHSTF pågår därför ett mycket viktigt arbete med att skapa en sådan vision, som bär arbetsnamnet På väg.

Vi ska forma en bild av Vårdförbundet år 2007, en vision som ska tjäna som inspiration och ledstjärna i allt vi gör. Det ska vara den starka buljong som blir resultatet när vi renodlar vad vi vill. När det gäller professionen, när det gäller villkoren, när det gäller vården.

Så här till exempel.

Om tio år har Vårdförbundets yrkesgrupper tagit ett ordentligt kliv framåt och är erkända som verkliga professioner. Det innebär att sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker har allmänhetens förtroende, har hög status och en lön som bättre motsvarar denna ställning.

Professionerna är då självklara auktoriteter, vars ord väger tungt i hälso- och sjukvårdsfrågor. Därför finns vi i ledningen och utvecklingen av de egna kunskapsområdena omvårdnad och laboratoriemetodik. Den akademiska grundutbildningen är ett första steg i ett livslångt lärande. Att som ung välja något av dessa yrken öppnar möjligheter till såväl yrkes- som löneutveckling.

År 2007 är professionens och förbundets utgångspunkt fortfarande att alla i samhället ska ha rätt till god och lika vård, som alla är med och betalar. Medborgarna kontrollerar genom sina valda politiker att pengarna används effektivt och att vården uppfyller kvalitetskraven. Behoven styr, inte efterfrågan, och patienterna får hjälp att välja vårdform.

Verkar denna vision riktig? Kan vi tro på den? Fattas väsentliga delar? Detta ska nu organisationen fundera över under våren, och jag hoppas att många av er kommer att delta i diskussionerna. Det färdiga resultatet, som kommer att publiceras i Vårdfacket i höst, ska sedan behandlas av kongressen.

Och med hjälp av vår vision kan vi släppa loss den kraft som i dag hukar under sparbeting och stelbenta hierarkier. För den kraften finns. Inte bara i Linköping.