Pensionen
kan vänta

I slutet av 1970-talet, en kväll på jobbet på Essos Taverna i Arboga, bestämde sig Kerstin Hansen för att bli sjuksköterska. Och sjuksköterska arbetade hon som fram till pensioneringen för drygt två år sedan. Det gör hon faktiskt fortfarande.

Den 1 mars 2001 gick Kerstin Hansen i pension. Hon hade då arbetat i mer än tio år på avdelning 5 på Stortorps sjukhem i Huddinge söder om Stockholm. Stortorp tillhörde på den tiden Ersta.

– Jag visste precis hur jag ville ha min pensionärstillvaro: jobba som sjuksköterska åt något bemanningsföretag på nätterna och roa mig på dagarna – gå ut och in i gallerierna på Hornsgatspuckeln, gå på någon konsert, njuta av den fina naturen och umgås med mina vänner.

Det blev inte så. Kerstin Hansen hade inte stort mer än hunnit dricka upp pensionskaffet och svälja sin tårtbit förrän närmaste chefen frågade om hon inte kunde rycka in för henne ett tag. Hon skulle operera ett knä och vara sjukskriven ett par månader.

Ryckte in för chefen
Varför inte? Kerstin Hansen sköt på sina pensionsplaner och blev chef på gamla dagar. Men de två månaderna blev fyra, och när det stod klart att Huddinge kommun skulle ta över verksamheten vid Stortorp i september 2001 bestämde sig den gamla chefen för att inte följa med över. De två månaderna blev hastigt och lustigt två år.

– Men när jag skulle fylla 65 ville jag inte vara chef längre. I fjol höst sa jag till min närmaste chef att den 31 januari går jag i pension.

Men inte heller då lyckades hon med sin föresats. Hennes chef sa »jag har något för dig«, vilket visade sig vara ett alldeles nyskapat jobb som boendesamordnare i kommunen. Kerstin Hansens uppgift skulle vara att hänvisa behövande äldre personer till lämpliga lediga platser på kommunens särskilda boenden. Hon antog utmaningen.

Nyfiken på utvecklingen
På den vägen är det. Kerstin Hansen har blivit varm i kläderna på det nya jobbet när vi möts en fredagseftermiddag i juni. Hon har besökt de flesta äldreboendena för att bilda sig en uppfattning om hur de ser ut och vad de kan erbjuda, sådant som de gamla själva och deras anhöriga naturligtvis frågar efter när det är dags att flytta dit.

– Jag har inga aktuella planer på att pensionera mig igen, säger Kerstin Hansen. Så länge jag tycker det är kul att jobba och tycker mig ha något att ge i verksamheten så fortsätter jag. Och jag är ju nyfiken på hur det här ska utvecklas.

Kerstin Hansen är född i Tärnsjö i norra Västmanland (»ja, det är det där mygghålet som alla pratar om…«). Arton år gammal flyttade hon till Stockholm för att börja jobba inom äldreomsorgen.

– Det var på ålderdomshemmet Tallidsgården i Nacka. Jag var sjukvårdsbiträde, städade och skötte pensionärernas burfåglar!

Några år senare sommarjobbade hon på pensionat i Frillesås på västkusten när hennes ögon föll på en annons om ett jobb på en vanföreanstalt i Norge. Hon for till Hamar. Efter ett tag gick hon en åttamånaders utbildning till hjelpepleie och arbetade sedan på Ullevåls sjukhus i Oslo och på det privata vårdhemmet Høgda. Sedan hon gift sig flyttade hon med norske maken till Köping och nattjobb på sjukhuset. Och så småningom hamnade hon alltså på Essos Taverna i Arboga.

Drömmen om att bli sjuksköterska förverkligade Kerstin Hansen på Röda korsets sjuksköterskeskola, där hon började 1978. Vidareutbildning i kirurgi och medicin följde. Men hon har hela tiden arbetat med äldre, de senaste femton åren på Stortorp.

Hennes nuvarande arbetsplats ligger i källarvåningen i samma hus som hennes »gamla« avdelning. Så hon passar på att gå upp och hälsa på »sina« gamlingar när hon får tid.

– Det är fantastiskt att få jobba med äldre människor, de har gett mig så mycket. Och på något sätt är och förblir jag en sjuksköterska; det sitter i ryggmärgen. Jag måste få ta ett blodprov då och då!

Sjuksköterska in i märgen
Men hur orkar hon? Det är ju så många som inte ens klarar av att stanna i yrket fram till pensioneringen, än mindre kan tänka sig att arbeta vidare när de uppnått pensionsåldern.

– Jag är väl privilegierad som har fått vara frisk och som alltid har tyckt att det varit roligt att gå till jobbet. Och så har jag ju en så vacker arbetsplats, byggnaderna ligger så fint i slänten ner mot sjön. Bara det kan hålla en på benen.

Kerstin Hansen tycker förresten att det är mer än miljön på Stortorp som gör det lätt att arbeta där: gemenskapen och den kompetenta personalen bidrar också.

Men även om hon är, som hon säger, sjuksköterska in i märgen och född till att vara en vårdande person vill hon inte kalla sjuksköterskeyrket ett kall. Hon jobbar vidare mest för att det är så fantastiskt roligt att jobba!

– I den här perioden i livet är krav och förväntningar från familjen inte så stora. Det finns tid och utrymme att kombinera arbete och fritid på det sätt som känns bäst för mig, säger Kerstin Hansen.

Uppe på femman träffar vi Inga Ljungström. Hon sitter ute på balkongen i sin rullstol, med kappan ordentligt på sig, vindarna är trots solskenet en smula friska. Inga Ljungström sitter på balkongen varje dag, i ur och skur, och håller reda på tiden. Klockan tre ska hon in igen.

Inga Ljungström är en av Kerstin Hansens gamla patienter och de är snart inbegripna i ett samtal om gemensamma upplevelser.

Så går vi inomhus igen. I balkongdörren möter vi en lång man. Kerstin Hansen känner honom inte, men när hon får veta vad han heter ler hon igenkännande:

– Jaså är det han. Jag känner igen hans namn, honom har jag hänvisat hit!