Personal larmar: Extrem sjuksköterskebrist på barnonkologen

Nära hälften av sjuksköterskorna har sagt upp sig på avdelning 95A på barnonkologen i Uppsala. De som är kvar är oroade - både över sin hälsa och barncancervårdens kvalitet. ”Det är stress på flera plan. Det måste till något snabbt och drastiskt för att vända det här” säger Ann-Kristina Lax, specialistsjuksköterska på avdelningen.

Sedan februari har 14 sjuksköterskor sagt upp sig från barnonkologiska avdelningen på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Rekrytering av nya har misslyckats, vårdplatser har fått stängas och personalen är djupt oroad över situationen. I ett brev till sjukhusledningen och ansvariga politiker larmar de nu om en ohållbar situation, både när det gäller personalens hälsa och patientsäkerheten.

– Det har varit svårt under flera år och covid har också satt sina spår. Många slutar för sin hälsas skull, trots att de egentligen vill jobba kvar inom barncancervården, säger Ann-Kristina Lax, specialistsjuksköterska på avdelning 95A och en av dem som undertecknat brevet.

Ann-Kristina Lax har jobbat på barnonkologiska avdelningen i 22 år och har gått igenom flera kriser med bemanning och tuff arbetsmiljö under dessa år. Men så här illa har det aldrig varit, säger hon.

– Vi är bekymrade och det är stressigt på flera plan. Vi täcker luckor, jobbar dubbla pass, blir inringda på vår fritid och får svårt att koppla av. Det måste till något snabbt och drastiskt för att vända det här, säger Ann-Kristina Lax.

”Kan inte vänta längre”

Barncancervården har blivit mer avancerad med åren, men bemanningen har inte hängt med, förklarar Ann-Kristina Lax. På grund av personalbristen får nyanställda dessutom för kort introduktion och personalen är oroad över patientsäkerheten.

– Vi är inga robotar. Har man jobbat dubbla pass och är trött och sliten blir risken större att göra fel.

Redan före sommaren skickade avdelningens sjuksköterskor ett brev till barnsjukhusets chef, där de beskrev arbetsmiljöproblemen som orsakats av personalbrist. En revidering av sjukhusets arbetstidsmodeller har utlovats redan före pandemin, men dröjt för länge, enligt Magnus Grabski, förtroendevald i Vårdförbundet, huvudskyddsombud på barnsjukhuset och sjuksköterska på samma avdelning.

– Vi kan inte vänta längre. Vi har lyft problemen med våra närmaste chefer, men som vi ser har de inte riktigt mandat att göra förändringarna som krävs. Därför vänder vi oss nu till sjukhusledningen och politikerna, som är ytterst ansvariga för vår arbetsmiljö.

Ger förslag på åtgärder

I brevet finns tydliga förslag på åtgärder som skulle kunna vända utvecklingen, enligt Magnus Grabski. Det handlar både om arbetstidsförkortning samt extra lönesatsningar, såväl omgående till alla som enligt en karriärstege på längre sikt.

– Vi behöver konkurrera med bemanningsföretagen, det är den bistra sanningen. Vi behöver högre löner, men också utrymme för återhämtning, där vi slipper oroa oss för att telefonen ringer, säger Magnus Grabski.

Marianne van Rooijen, sjukhusdirektör, säger att situationen var känd för henne, eftersom barnsjukhusets verksamhetschef rapporterade om den för en dryg månad sedan. Men efter det har problemen eskalerat.

Vad kan du som sjukhusdirektör göra i detta läge?

– Egentligen är det verksamhetsområdet som kan göra mest. Där jobbar man ju med arbetsmiljön och lägger ännu mer krut på rekryteringar. Men jag ska också träffa gruppen som har skrivit brevet, och fackliga, och diskutera vidare. De ställer krav på löner och arbetstider, och det jobbar vi med nu på sjukhusnivå.

En revidering av era arbetstidsmodeller var lovad personalen redan före pandemin. Varför har det dröjt?

– Det beror på pandemin. Det är en fråga som hr jobbar med och det har varit många andra saker man har behövt göra. Men det är verkligen brådskande att vi ser över den modellen.

Detaljer i den nya modellen kan inte Marianne van Rooijen gå in på i dag, inte heller exakt när den presenteras. Det behövs vidare diskussioner med fack och medarbetare, förklarar hon. Att höja löner eller ändra arbetstider för bara avdelning 95A ser hon inte som en lösning. Och att höja löner för alla på sjukhuset finns inte resurser till nu, säger hon. Hon hoppas ändå att den nya arbetstidsmodellen kommer leda till en lösning.

– Det absolut viktigaste är att de som är där nu stannar kvar. Vi får tillsammans med fackliga jobba med vad vi ska ha för arbetstids- och lönemodeller.

Ledningen vill undvika bemanningsföretag

I ett svarsbrev till personalen, som har citerats i andra medier, har Marianne van Rooijen nämnt hyrsköterskor och samarbete med andra sjukhus som några möjliga åtgärder för att lösa den akuta krisen på avdelning 95A. Men dessa är inga lösningar hon egentligen vill se, förklarar hon i intervjun med Vårdfokus.

– Vi har ju egentligen inte velat ta in bemanningsföretag på en så högt specialiserad enhet. Men någonstans blir det ändå extra händer som hjälper till, och kan avlasta. Det är en vågskål, experterna måste ju skola in de andra. Och det är en jobbig och svår verksamhet om man är oerfaren.

Att stänga vårdplatser och behöva hänvisa patienter till andra sjukhus är också en stressfaktor, av flera skäl, förklarar Magnus Grabski. Det är tungt att behöva skicka i väg föräldrar med sjuka barn, och det tar tid att koordinera en flytt.

– Det är inte de vårdtunga patienterna vi skickar i väg till kollegor till andra sjukhus, utan de lättare fallen. Vilket leder till att de vårdtunga blir kvar hos oss, och vi kan inte få en variation på vår avdelning mellan de tyngre och lättare patienterna, säger Magnus Grabski.

Brist på flera håll

På flera andra sjukhus råder också personalbrist, enligt Magnus Grabski, vilket försvårar flytt av patienter.

– Som jag vet är det bara Linköping som har en stabil bemanning.

Ann-Kristina Lax och Magnus Grabski hoppas nu att politiker och beslutsfattare inser allvaret i larmen. De väljer att ännu så länge stanna kvar på avdelningen och kämpa för bättre arbetsvillkor.

Magnus Grabski säger:

– Många av oss har jobbat här länge. Jag sökte det här jobbet en gång i tiden för att få jobba med svårt sjuka barn. Det är en intressant patientgrupp och vi får ofta följa en del av deras uppväxt. Det är en otroligt skön känsla att få krama om ett barn som blivit friskförklarat och säga: ”Hoppas vi inte ses igen”.