Personligt Berit Lindahl
Ålder 51 årKarriär sjuksköterska, med dr och universitetslektorFamilj gift och två barnTycker om skönlitteratur, film, mat och att resaRädd för främlingsfientliga värderingar
Det är på iva som forskningsfrågorna har väckts för Berit Lindahl. Där vårdas oftast de människor som på grund av en olycka eller neurologisk sjukdom har drabbats av otillräcklig andning eller underventilation, alveolär hypoventilation. På senare tid har man insett att de här patienterna inte alltid behöver intensivvård på sjukhus. 1999, när Berit Lindahl påbörjade sitt avhandlingsarbete, var gränsen mellan iva och hemmet fortfarande skarp. Det är den inte längre.
-Jag har mött många av dem som inte har kunnat lämna iva utan andningsstöd och har funderat på hur det är att leva med det. Vad händer sedan? Jag tyckte att de verkade vara i en sårbar situation, berättar Berit Lindahl.
Platsen för vårdandet, som för patienter med ventilator ofta startar på iva för att sedan flyttas till hemmet, är hennes forskningsintresse, liksom betydelsen av den teknologiska miljön. Det är viktigt, tycker hon, eftersom gränsen mellan hem och sjukhus luckras upp när allt fler vårdas hemma. Det kräver att vårdarna kan ta hänsyn till att de är i patientens hem och den annorlunda maktfördelning som det för med sig.
En del av patienterna i Berit Lindahls studie har bott hemma lång tid med ventilator, medan andra var på väg att åka hem när intervjuerna gjordes. I berättelserna beskriver patienterna att vårdarna brister i både kunskaper och förhållningssätt. När de upplever att kunnandet saknas hos vårdaren känner de sig otrygga.
-Hemmet är jätteviktigt. Om man känner sig trygg med apparater och de personer man blir vårdad av vågar man lämna hemmet. Om man däremot inte känner sig trygg blir hemmet som ett fängelse, förklarar Berit Lindahl.
Genom att beskriva vårdandet i hemmet vill hon bidra till att patienterna ska känna sig trygga och få ha goda möten med dem som vårdar.
-Om man lyfter frågan och undervisar om det, leder det till att kvaliteten utvecklas. Vårdarna behöver förstå sammanhanget och få hjälp och stöd så att de kan gå vidare, säger hon.
Berit Lindahl bestämde sig tidigt för att bli intensivvårdssjuksköterska. Hon kände att hon inte passade in
i det rondsystem som då, i slutet av 1970-talet, var rådande på de flesta vårdavdelningar. Hon ville vara nära patienten.
-Jag ville inte springa runt till 25 patienter, eller vårda genom att säga till andra vad de skulle göra. Jag ville ha en personlig relation till patienten och närstående, och det har man i intensivvården.