Personligt Eva Robertson
Ålder: 49 årKarriär: barnmorska och med dr, vikarierar som lektor på Sophiahemmets högskolaFamilj: fyra barnLäser just nu: Känslosamma resor. En bok om livet i rörelse av Finn SkårderudSenast sedda film: Mamma av Suzanne OstenNästa utmaning: ta dykcertifikat
Som barnmorskeelev och barnmorska hälsade Eva Robertson på sina nyförlösta mammor på bb ett par dagar efter förlossningen.
– Jag ville träffa mamman, lära mig vad jag hade kunnat göra bättre och reflektera.
För Eva Robertson är reflexionen en drivkraft. Just nu arbetar hon i sjuksköterskeutbildningen och funderar över vad hennes entusiasm gör med henne. Hon kläcker idéer och tar på sig ansvaret för att det också ska bli något av dem. Åtaganden som ofta leder till både kvälls- och helgarbete.
Hon har alltid varit engagerad och haft många olika projekt i gång samtidigt. Bland annat har hon varit med och startat en mödravårdscentral i ett mångkulturellt område. Hon har försökt vara nåbar för de blivande mödrarna. vänd!
– I och med att jag arbetade frivilligt i Amningshjälpen under många år, fanns mitt hemtelefonnummer på deras listor. Jag har sedan gett det till kvinnorna som har gått hos mig. Tryggheten det gav gjorde att de mycket sällan ringde i onödan.
Inte ens de kvinnor med missbruksproblem som hon mötte i sprutbytesprojektet utnyttjade det förtroendet om det inte var absolut nödvändigt. Att vara personlig men inte privat, är hennes motto – men någon gång har hennes professionella kontakter övergått till mer vänskapliga. För Eva Robertson är tydlighet lösningen.
– Jag måste vara klar och tydlig med att jag inte kan »fixa deras liv«. Men jag kan se kvinnan, ge henne något som betyder något för henne, en stärkande puff uppåt, så att hon mår bra när hon lämnar rummet. Det är min önskan.
En nog så kravfylld ambition. Men hon tycker att det är roligt och det driver henne framåt. Hon förklarar att hon vill sätta in de erfarenheter hon har i ett sammanhang, fördjupa och klargöra så att hon kan dela med sig av dem. Att få ihop det som är viktigt, kön, klass och etnicitet, i omvårdnaden är viktigt för henne, liksom maktperspektivet. I sin forskning har hon ett epidemiologiskt perspektiv, men det tycker hon inte räcker. Hon har sökt och fått forskningspengar dels för vidare epidemiologiska studier, dels för kvalitativa studier utifrån de resultat avhandlingsarbetet har gett. Genom att intervjua kvinnor från bland annat olika etniska grupper ska hon söka svar på hur de själva ser på sin hälsa och ohälsa.
För korrespondens:
Eva Robertson, Sophiahemmets högskola, Box 5605,
114 86 Stockholm. Eva.Robertson@kbh.ki.se eller Eva.Robertson@sophiahemmethogskola.se.