Petras första kongress: »Roligare än jag trott«

Petra Lindstedt, 33 år, från Gävleborg: På dagen facklig ordförande med visioner och patos. På kvällen partypingla med scenvana och röda tånaglar. Med sig från sitt livs första kongress har hon statsministerns autograf på armen och minnet av ett arbetssätt hon aldrig varit med om tidigare.

Petra armbågar sig fram genom en trång kongressal, hittar sitt bord och placerar sig med sin grupp för dagen. Fem ombud från olika håll i landet som hon inte har träffat förr och som hon är utsedd att vara processledare för. Spännande, tycker hon.

Statsministern drar stor publik. Och sedan ordföranden hälsat välkommen från en scen i form av ett kors – och utan skyddet av en talarstol – tar Estradören Persson korset i besittning och predikar vant. Är glad över att vara inbjuden till en »kongress som ser helkonstig ut« hos ett förbund som »… har bra förutsättningar och en växande verksamhet och som kan utmana och tänja gränserna…«

Autograf på armen
Ett lättsamt och bra tal, tycker Petra och slår sig fram för en autograf på armen. (Trots att Persson, om sanningen ska fram, talade mer om lärarnas fantastiska insatser än om vårdpersonalens.)

Men det är först nu det verkligen börjar. Den stora utmaningen att ta fram de områden som Vårdförbundet ska prioritera under de närmaste tre åren. Och att med datorer och tillfälligt sammansatta grupper ro själva arbetsprocessen i hamn. När de tre dagarna är till ända har de 120 ombuden gjort 1000 inlägg.

Ingen ska säga att de inte givits möjlighet att skriva vad de tycker. Eller att de inte fått möjlighet att ta del av varandras synpunkter.

»Skitsnack«
Någon gör ett muntligt inlägg, helt utanför ramarna, om att hon är irriterad över den näringslivspräglade vokabulären i Vårdförbundets kongresshandlingar. »Varför skriva varumärke, företagskultur och kund och inte: kännetecken, organisationskultur och patient?« Spridda applåder, men Petra rynkar på näsan och kallar det »skitsnack«.

– Vi kommer aldrig vidare om vi stannar vid sådana resonemang, säger hon, inte utan viss irritation.

Det myckna kaffe som konsumeras under alla kongresser dricks här utan tilltugg, och utomhus. Förtroliga samtal blandas med höga skrattsalvor och tv-intervjuer med ordföranden. Petra och hennes trupp från Gävleborg styr stegen mot havet. Det gäller att ta vara på tillfällena.

Fast hon är orolig också. Dotterns första vattkoppor blommade ut när hon for hemifrån. »Jag avskyr att vara borta när hon är sjuk«, säger Petra. Och tillägger lite lakoniskt: »Hennes pappa avskyr att vara hemma när hon är sjuk.«

Någon som känner igen sig?

Skrattjympa
Upprymd till sinnet efter att ha skrattat loss på skrattjympa är så Petra redo för eftermiddagens arbete. Kongressen ska analysera nuläget och komma fram till ett avsett framtida läge. En medlemsundersökning och en analys, där kongressombuden i förväg har besvarat frågor om förbundets styrkor, svagheter, möjligheter och hot, ligger till grund för bedömningen.

Fyra huvudområden för det kommande kongressarbetet har tagits fram. Såväl individens utveckling i sin yrkesroll som utvecklingen i samhällsfrågor finns med. Före kongressen har fyra dokument skickats ut till avdelningarna att arbeta med: Vårdpolitisk idé, Vårdförbundet i världen, Allt att vinna och Stadgar.

– Olikheter berikar, konstaterar processledaren Petra inför det arbete som ska göras framför datorerna. Nu gäller det för samtliga kongressombud att värdera styrkor som: Vårdförbundet stimulerar till professionell utveckling, Vi är en respekterad grupp som syns och hörs, Vi har bra skrifter och en bra tidning. Och svagheter som: De förtroendevalda har ett annat språk än medlemmarna och Vi har svårt att nå ut med vår politik till medlemmarna via företrädarna.

Många fackligt ointresserade
»Ni får tycka vad ni vill«, understryks det från scenen och Petra tycker att en av förbundets främsta styrkor är att det är ett
yrkesförbund som driver frågor utifrån medlemmarnas profession. En svaghet, som hon ser det, är att förbundet har många fackligt ointresserade och inaktiva medlemmar.

Så fortskrider arbetet. Varje ombud tycker till via datorn. Resultaten sätts samman och presenteras på storskärm tills arbetsprocessen avbryts av valet till ny förbundsstyrelse. Eva Fernvall blir så småningom vald till ordförande för tredje gången. De elva ledamöterna, varav en ordförande och två vice, ska komma att utgöra en helt igenom kvinnlig styrelse.

Petra beklagar inte resultatet. Visst hade det varit bra med en man i styrelsen, men det fanns helt enkelt ingen som kunde mäta sig med de kvinnliga kandidaterna, anser hon. Ett av de manliga ombuden beklagar att det inte finns någon manlig förebild i förbundets högsta ledning. Och Margareta Albinsson erkänner i toalettkön att visst är det ett misslyckande att det varken finns någon man eller någon med annat etniskt ursprung i styrelsen.

Men å andra sidan: Hur många enkönat manliga styrelser kallar sin obefintliga kvinnorepresentationen för ett misslyckande?

Sture Nordh om livspusslet
Dag två är det TCO-ordförande Sture Nordhs tur att famla efter en obefintlig talarstol. Han talar om livspusslet som inte går ihop och om att ohälsan i arbetslivet måste attackeras.

–  Om utvecklingen fortsätter i den takt som skett de senaste fem åren så har hela arbetsmarknaden sjukskrivits eller gått i pension om 17 år.

Till jämställdhet är det långt, sa Sture Nordh och prisade Vårdförbundets dokument Allt att vinna där genuskontraktet mellan könen analyseras. Genuskontraktet som präglar såväl våra beteenden som hur vi blir bemötta.

I diskussionen runt bordet talas om hur vi måste gå till oss själva om det ska bli en förändring. »Vi behandlar männen annorlunda – det är ju så roligt när de kommer«, säger någon.

– Vårdförbundet borde kunna föregå med gott exempel och visa att det finns förutsättningar att vara både förälder och facklig företrädare, säger Petra.

Det är vad hon kommer att verka för när hon ska börja med sig själv.

Så antar kongressen Allt att vinna som ett vägledande dokument i det fortsatta jämställdhetsarbetet. Detsamma görs efter sedvanligt »processande« med den Vårdpolitiska idén.

»Löjligt tjafsa om stadgan«
Stadgan vållar visst bryderi. För det står faktiskt inte att Vårdförbundet är en facklig organisation och många kongressombud har svårt att svälja att det inte finns med. Dock inte Petra. För henne är yrkesförbund och fackförbund samma sak och hon är stolt över att Vårdförbundet är just ett yrkesförbund. »Stadgan är kanon«, slår hon fast och ilsknar till för första gången.

– Ska vi sitta och tjafsa om sådant här, då är det fel på processen. Det är löjligt, vi har processat det bland medlemmarna i ett år.

Ett bakslag för hela kongressen, lyder hennes omdöme över debatten som följer. »Nu börjar det likna en riktig kongress«, kommer det från annat håll. Men hur det än är slutar det med att formuleringen i stadgan ligger fast. Yrkesförbund får antas vara detsamma som fackförbund.

Och som en uppvärmning inför kvällens middag blir det ståuppkomik på lägsta nivå. Snart sagt vartenda ord i dokument som man trodde var könlösa och korrekta blir plötsligt oanständiga. Ta ordet medlem. Eller organ. Pröva säte. Och stadga. Skrattsalvorna rullar och lovar en rolig kväll. Och det blir det.

Kongressmiddagar (för er som inte varit med) är tillställningar där fräckisar frodas och kön till damtoaletten ringlar lång.

Sex prioriterade mål
Dag tre är det dags att staka ut vilken väg som ska väljas för de kommande tre åren. Det är nu samtliga ombud ska lägga sin röst på vad inom de fyra huvudområdena förbundet bör prioritera under den kommande kongressperioden. Det diskuteras och skrivs och stryks ned och bearbetas. För att så småningom visas på storskärmen. Till slut har sex prioriterade mål tagits fram.

Vårt ombud Petra Lindstedt från Gävleborg känner väl igen sina egna förslag och är nöjd med resultatet. Kongresser, säger hon, är roligare än vad hon trott, men nu är det hem till den av vattkoppor prickiga dottern hon längtar. Och är det något hon alltid kommer att ha med i bagaget så är det genusperspektivet.