Politiker: Visa mod!
Om vi har en struktur på vården som av ekonomiska skäl inte håller, då måste någonting göras. Mot det finns inget att invända. Däremot kan det finnas ett och annat att säga om tillvägagångssättet. Förhoppningen är att politikerna besinnar sitt ansvar och visar det mod som krävs för att bygga en vård för framtiden. De måste våga prioritera. Förhoppningen är också att de skyndar långsammare.
Jag tycker det är uppåt väggarna när de stora sjukhusen i Stockholm och Skåne stoppar sjukvårdspersonal från bemanningsföretagen med tanke på det underskott på sjuksköterskor som de stora pensionsavgångarna kommer att leda till. Det är både lättvindigt och kortsiktigt tänkt. Det kostar mer att säga upp och återanställa medarbetare och det förbättrar inte den offentliga vårdens rykte som organisatör och arbetsgivare. Framför allt ger det ingen tid att reflektera över hur besparingar och indragningar fungerar för patienterna med tanke på patientsäkerhet.
Jag tycker att det är lika fel att i det här läget börja diskutera landstingens »vara eller icke vara«. Ändrade huvudmannaskapsgränser är i det läge där vi befinner oss en sekundär fråga. Det viktigaste nu är att fundera över och bestämma hur vi ska fungera i vardagen. Vi måste klara av att möta människor som individer och göra individuella bedömningar av vad de behöver, utveckla en individuell vårdkedja för varje patient.
Det är vi som professionella yrkesutövare som ska fundera över hur vi bäst kan organisera verksamheten för att möta det totala behov som finns, så att inte grupper ställs mot grupper och behoven inom äldrevården och psykiatrin tvingas stå tillbaka för kraven från starkare patientgrupper även i fortsättningen.
Därför är det viktigare att våga pröva gränserna mellan primärvården och slutenvården och diskutera hur kommuner och landsting kan bli bättre på att samarbeta.
Den viktigaste frågan som vi, både professionella och politiker, måste ställa oss är hur och på vilka områden vi ska kunna garantera en trygg och säker vård också i framtiden. Förändringar kan vara smärtsamma, men de ger också tillfälle att pröva vårt sätt att arbeta och förändra kulturer. I vår vårdpolitiska idé finns mycket inspirerande att hämta.
De förändringar som ska göras måste ha varaktighet. Men av det jag hittills har sett verkar man fortsätta koncentrera verksamheterna till de stora sjukhusen och ger sig inte tid att ta i de heta potatisar som prioriteringar ofta innebär. I stället faller politikerna till föga för tillfälliga opinioner och fattar beslut inte primärt av vårdskäl utan med diffusa hänvisningar till tillväxt, arbetstillfällen och rättvisa. Det beklagar jag.
Vi måste kunna garantera att människor har tillgång till den vård de behöver, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som den de efterfrågar, så nära att man kan garantera dem trygghet. Den tryggheten är inte alltid en akutmottagning, det kan i stället vara tillgången till en vällutrustad medicinklinik och en väl utvecklad ambulanssjukvård som klarar hjärtinfarkt och stroke där tidsfaktorn har en avgörande betydelse.
Vi vet att vi behöver mer resurser till psykiatrin och till de äldre. Det vi har upplevt under senare tid tycker jag visar att vi på båda dessa områden måste ha en bättre kompetens i den nära vården för att tidigare känna igen problemen. I dag rullar båda verksamheterna på, lite vid sidan om, och det är olyckligt.
När det gäller psykiatrin hoppas jag mycket på det arbete vi bedriver i förbundet för att nå fram till ett antal kvalitetskrav till hjälp för den vården på samma sätt som Bravå blivit det i vården av de äldre.