Politisk polarisering– het debatt om sjukvården och marknaden

Eva Fernvall och hennes fackliga kolleger väckte ett enormt intresse när de tillsammans med representanter för olika vårdbolag förespråkade att privata företag skulle driva sjukhusen.

Äntligen! Islossning! Ord i rättan tid. Stendött! Nyliberala floskler. Naiv marknadstro. Vitaminer till vården. Modigt! Veckans stora flopp!

Debattartikeln i Dagens Nyheter i slutet av november verkade uppfriskande på landets ledarskribenter. Aldrig har väl en Eva Fernvalls åsikt mötts av en sådan kanonad av synpunkter. På närmare 60 ledarsidor i landets dagstidningar trycktes kommentarer, väl förankrade i respektive tidnings politiska åsikt. Borgerlig tidning: ”Bra rutet, Eva Fernvall!” Socialdemokratisk tidning: ”Ovanligt korkat, Eva Fernvall!”

Några tidningar skickade ut journalister för intervjuer på fältet. Också bland de intervjuade medlemmarna i Vårdförbundet var åsikterna delade. I Borlänge hittade Dala-Demokratens reporter två medlemmar med diametralt skilda åsikter.

Gil Simson tyckte att det är ett dåligt förslag och undrade om vi ”verkligen ska slå mynt av sjuka människor”. Eva Hammar tyckte att det kunde vara bra att låta andra än landstinget och kommunerna sköta verksamheten. ”Jag vet sjuksköterskor som gått ihop och tagit över verksamheter och det har fungerat jättebra”.

”Gällde inte oss”
Efter en tid började det också flyta in debattartiklar i olika tidningar. Vårdförbundets Kerstin Sjöström i Västernorrland, Åsa Andersson i Stockholm och Anki Söneby i Jämtland skrev en tillsammans. De är alla tre ordförande i sin lokala avdelning, de båda förstnämnda sitter dessutom med i förbundsstyrelsen.

– När jag såg artikeln kände jag inte igen mig, säger Kerstin Sjöström. Det känns som att den inte berör oss i
norra Sverige. Marknaden är nog inte så intresserad av Norrlands inland.

Kerstin Sjöström vill inte döma ut debattartikeln helt och hållet. Visst är det bra att skilja på dem som företräder medborgarna och dem som fungerar som arbetsgivare och sköter verksamheten. Men det borde gå att ordna inom det nuvarande systemet. Och att öppna en marknad för till exempel personalkooperativ är hon positiv till. Däremot känner hon sig tveksam till åsikten att man med hjälp av marknadskrafter skulle kunna höja sina löner:

– Jag har inte sett några bevis för att konkurrens i sig skulle ge oss högre löner. Kanske kan det bli tvärtom. Utifrån dagens bristsituation skulle vi kanske kunna höja våra löner, men om det blir överskott på sjuksköterskor? Drabbas vi då av sänkta löner? Andra serviceyrken har ju inte särskilt höga lönenivåer.

Kerstin Sjöström känner sig mycket tveksam till att de fackliga företrädarna satt sitt namn under samma debattartikel som arbetsgivarföreträdarna i de olika vårdbolagen och Industriförbundet. Annars tycker hon att det är bra med en livlig debatt om hälso- och sjukvården.

– Jag vill inte se den framtid som skisseras i artikeln. Men det här är komplexa frågor som måste vändas och vridas på. Jag hoppas att vi inte har diskuterat färdigt om hälso- och sjukvården.

Hennes ordförandekollega Ninni Carlsson-Eriksson i Värmland har också skrivit ett debattinlägg för sina lokaltidningar. Medförfattare är ett par läkare.

– Jag är positiv till andra driftformer. Det är en möjlighet för våra medlemmar att utveckla vården. Landstinget skulle väl också kunna göra det, men man gör inget. Det behövs att andra driver på först – att få igenom nya tankar i landstingssystemet är nästan hopplöst! Och klarar man det inte i dagens maktstrukturer får man väl pröva andra.

Ninni Carlsson-Eriksson är en ivrig anhängare av allas lika rätt till vård. Men man ska inte tro att vi lever i den bästa av världar. Vården är ojämlik också nu. Den som kan systemet klarar sig mycket bättre än den som inte kan det.

Kvaliteten bättre
Hur blir det då med vårdens kvalitet om man lämnar över den i privata händer? Kanske bättre, tror Ninni Carlsson-Eriksson:

– I en av kommunerna i länet har man en bättre bevakning av den privata vården än av sin egen. Kan det bero på att rollfördelningen är tydligare?

Hon tycker också att det är intressant med den partipolitiska polariseringen av diskussionen. Moderaterna har, berättar hon, bjudit in henne till ett möte.

– Det är första gången man från det hållet visat sig vara intresserad av någon från den fackliga sidan. Däremot har det ju hänt att vi blivit inbjudna av andra partier.

Försvar för välfärd
Svenska folket tycker att hälso- och sjukvården ska finansieras och drivas i offentlig regi. Det visar Umeåforskaren Stefan Svallfors som undersökt svenska folkets inställning till olika delar av välfärdssystemet under det senaste årtiondet. 1992, när svenskarna röstat fram en borgerlig majoritet i riksdagen, förklarade åtta svenskar av tio att landsting och kommuner skulle sköta sjukvården i egen regi. Nio av tio ansåg att sjukvården huvudsakligen skulle finansieras med skatter och arbetsgivaravgifter.

Men det finns skillnader mellan ”vanligt folk” och ”professionella debattörer”, påpekar Stefan Svallfors. En överväldigande majoritet av svenska folket håller fast vid sitt stöd för både gemensam finansiering och offentlig drift, medan inställningen hos etablerade debattörer blir allt mer kritisk mot både offentlig finansiering och drift.

Rätt tänkt
Den gemensamma finansieringen slår ju också Eva Fernvall och hennes meddebattörer vakt om. Det är oerhört viktigt, kommenterar Göran Dahlgren, sjukvårdsexpert på Folkhälsoinstitutet:

– Vill man ha en likvärdig vård för alla oavsett inkomst måste den vara offentligt och solidariskt finansierad. En privat finansiering innebär att köpkraft snarare än behov styr både utbud och efterfrågan.

All internationell erfarenhet visar att privata, kommersiella vårdgivare hellre vill ha privatfinansierade patienter om de är lönsammare än offentligt finansierade – och är beredda att arbeta för att få dessa patienter genom att erbjuda förtur och bättre service.

– Då är grunden lagd för en A- och en B-sjukvård. Och så minskar viljan att betala skatt hos dem som har råd att utnyttja privata försäkringar. För vem vill betala dubbelt? säger Göran Dahlgren.

Han tycker att den svenska debatten är förenklad. Man tycks tro att politiker kan styra den offentligt finansierade vårdens innehåll och inriktning oavsett om den drivs i offentlig eller privat regi. Det resonemanget håller inte, menar han.

– För att kunna föra en vettig diskussion bör man veta om Eva Fernvall vill ha etableringskontroll. Om inte minskar politikernas möjlighet att styra var vården ges. Det blir överetableringar i storstäderna och brist i glesbygden.

Andra frågor han ställer gäller om de privat ägda sjukhusen ska ha rätt att ta emot privatfinansierade patienter med förtur (vilket undergräver basen för den solidariskt finansierade vården), om det är ideella vårdgivare snarare än bolag man tänkt sig (hur ska de ha råd att etablera sig?) och hur de tänkt sig att hindra ett privat ägt sjukhus som enda stora vårdgivare på bygden att ta ut de priser man vill ha.

– Och, undrar Göran Dahlgren, ska stora försäkringsbolag, svenska och utländska, kunna köpa och driva offentligt finansierade sjukhus och därmed på sikt bana väg för de privata sjukvårdsförsäkringar som är basen i deras affärsverksamhet?

Han drar följande slutsats:
– Om man inte sätter upp mycket starka regler till skydd mot de marknadskrafter som författarna till DN-artikeln vill stimulera, tycker jag att förslaget om privatisering av vårdutbudet är ett hot mot en solidarisk och rättvis sjukvård, snarare än ett stöd!

Att man valt marknadsvägen i USA är också ett av skälen till att sjukvårdskostnaderna i det amerikanska försäkringssystemet rusat iväg som de gjort. För bara något decennium sedan förbrukade vi i Sverige ungefär lika mycket av vår bruttonationalprodukt på vård som man gjorde i USA. Men medan kostnaderna skjutit i höjden på andra sidan Atlanten har vi i stället krympt våra utgifter.

Det har nu gått så långt att försäkringsbolagen försöker skaffa sig kontroll över sjukvårdskostnaderna genom att bygga upp egna sjukvårdsresurser. De blir alltså – inte helt olikt de svenska landstingen – både finansiärer och producenter av sjukvård. Skillnaden är bara att vården finansieras via privata försäkringar, vilket lämnar ungefär hälften av befolkningen utanför (det finns dock offentlig vård för äldre och mycket fattiga). Någon särskilt solidarisk vård handlar det alltså inte om.

Ingen stor skillnad
Margareta Andersson är facklig företrädare på S:t Görans medicinklinik i Stockholm. Hon tycker att bolagsformen fungerar bra för personalen.

– Kortare beslutsvägar, man är mån om personalen och har börjat diskutera bonuslöner. Men jag tror inte att det är så stor skillnad mot andra sjukhus.

Det är kanske snarare ”kulturen” på sjukhuset det handlar om. Andra vittnar om att man som anställd ”blev sedd”, att ledningen var karismatisk. Bolagsformen hade mindre betydelse.

S:t Göran blev landstingsägt bolag under förra mandatperioden. De anställda protesterade våldsamt. Ett av socialdemokraternas vallöften var att riva upp beslutet. Men när de kom för att uppfylla sitt vallöfte protesterade personalen. Man var nöjd som det var.

– Jag kommer från Sabbatsbergs sjukhus, ett annat litet sjukhus som lades ner. Och jag tyckte nog att det var ett trivsamt och lätthanterligt sjukhus. Det är inte så stor skillnad mellan Sabbatsberg och S:t Göran.

Ingen bryr sig
Landstingets ledning i Stockholm har slutat tala om avbolagisering. I stället funderar man på att försöka sälja en del av aktierna. Men det är ingen fråga som engagerar sjuksköterskorna.

– De är förvånansvärt ointresserade, tycker Margareta Andersson. Ingen bryr sig om hur sjukhuset styrs. De är bara intresserade av löneförhandlingar, diskussioner om bonuslöner och när det handlar om pensionerna.