Provocerande patienter bränner ut personalen

Ett av de största hoten mot effektiv behandling är den distans som ibland uppstår mellan personal och patienter i extrema vårdmiljöer. Med rätt handledning går det att minska risken för distansering.

Det anser Ove Hellzén, psykiatrisjuksköterska och lektor på Mitthögskolan i Sundsvall. Förra året disputerade han med en avhandling om utsattheten hos personal som vårdar svårt psykotiska patienter.

? Jag har valt att intervjua personal i extrema vårdmiljöer därför att känslor som finns även under mer normala arbetsförhållanden blir tydliga där.

Exemplet John illustrerar hur utsatt personalen kan vara. När John skrivs in på den psykiatriska kliniken är han psykotisk och lider av svår ångest, hallucinationer och sömnlöshet. Under månaderna som följer förvärras hans symtom. En varm måltid med dessert, mjölk, bröd och kaffe äter han på 35 sekunder. Sedan övergår han till att slicka tallrikar, bord och golv.

Äter glas och avföring
Han äter sina medpatienters blommor, han äter glas, cigarettfimpar, tvål, kissiga blöjor och sin egen avföring. Han är också hotfull och aggressiv: slår sönder möbler, dörrar, fönster. John slår och spottar på sina vårdare.

Personalen tvingas möta sidor hos sig själva som de helst inte hade velat känna till. De känner äckel, avsky och rädsla. De är oroliga för att de ska gå över gränsen och själva börja ta till våld. Omvårdnaden om patienten är inte längre det som kommer i första hand. För vårdarna gäller det att klara dagen och sig själva utan att bli skadade.

Ove Hellzén har intervjuat ett 50-tal sjuksköterskor, skötare och undersköterskor på fem olika arbetsplatser inom psykiatrin och omsorgen i norra Sverige. Gemensamt för arbetsplatserna är att vårdarna varit utsatta för patienternas provocerande handlingar under lång tid.

Alla visade symtom
Han tillbringade två år på avdelningen där John vårdades. Samtlig personal uppvisade något fysiskt eller psykiskt symtom på utmattning eller utbrändhet: magont, sömnproblem och/eller rädsla för att vara ensam.

Engagemanget i patienten fick konsekvenser för familjelivet; gnälliga barn och vardagskonflikter blev dem övermäktiga.

I valet mellan att satsa sitt engagemang på arbetet eller på familjen valde de familjen. Åren av provokationer och våld skapade den distans mellan vårdare och patient som är ett av de typiska inslagen i det som kallas utbrändhet.

Johns vårdare fick kontinuerlig handledning. Ändå upplevde de att de inte fick det stöd de behövde.

? Om inte handledningen innehåller etiska och moraliska reflexioner kan behandling som skadar patientens integritet rättfärdigas i vetenskapens namn, understryker han.

Med sådana reflexioner menar han till exempel patientens upplevelse av att bli utsatt för tvångsåtgärder och vad tvånget innebär för relationen mellan patient och vårdare. Han befarar att dessa etiska och moraliska reflexioner allt för ofta tappas bort inom dagens psykiatri. Utan reflexioner är det lätt att bara se beteendet hos en svårt psykotisk patient som problem som ska lösas.

? Om patientens beteende bara ses som ett problem är fokus satt på honom och att det är han som ska förändra sig. Med den inställningen tappar vårdarna bort öppenheten för att förändra sig själva.

När vårdarna inser att inte bara patienten utan även de själva ska vara öppna för förändring kan den ömsesidighet som är nyckeln till all kommunikation nås. Ove Hellzén anser att handledning är en hjälp att nå den insikten.

Fotnot: Avhandlingens titel är The meaning of being a carer for people with mental illness and provoking actions: carers? exposure in problematic care situations. Beställs från Ove Hellzén, institutionen för vård och hälsovetenskap, Mitthögskolan, 851 70 Sundsvall.

LÄSTIPS EXTREMA VÅRDMILJÖER
Buyssen H: Sjuksköterskornas utsatthet ? att hantera traumatiska upplevelser i arbetet.
Natur och Kultur 1998.

Goldberg C: Speaking with the Devil.
Penguin Books 1996.

Palmgren L: Att vårda våldsamma patienter. Historien om ett terapeutiskt experiment.
Natur och Kultur 1995.