Råd till nya ordföranden: Koncentrera dig på det som ger energi

Eva Fernvall avgår från uppdraget som Vårdförbundets ordförande efter att ha arbetat fackligt på heltid i halva sitt liv.

Eva Fernvall hörs när hon skrattar. Hon är medveten om det. Men hon skäms inte över att hon har roligt, och har haft roligt nästan jämt under de drygt 27 år som hon arbetat fackligt på heltid.

– Glädjen och skrattet är en tillgång som förbundet ska vara rädd om. Att skratta tillsammans är en av de bästa förutsättningarna för att kunna åstadkomma något.

Vad har då Eva Fernvall åstadkommit under 27 år som fackligt aktiv och inte minst under drygt tio år som ordförande? Vad är hon mest stolt över?

Hon funderar lite. Det finns många glädjeämnen. Men om hon måste välja:

– Att vi åstadkommit resultat när det gäller lönerna.

Fast hon är snabb med att påpeka att det inte är något hon gjort alldeles på egen hand. Det är många som har varit engagerade i den processen, liksom i många andra som pågått i Vårdförbundet under hennes ordförandetid.

– Det är det vi är så bra på i förbundet: att det finns en beredskap att släppa det gamla och att våga pröva något nytt.

Det visade sig inte minst under kongressen 2002, tycker Eva Fernvall. Förbundsstyrelsen hade inte något färdigt förslag om verksamheten de kommande åren som kongressen skulle säga ja och amen till. I stället fick ombuden, med hjälp av datorerna, det nya inslaget i kongressarbetet, jobba fram de frågor som förbundet skulle ha i fokus fram till nästa kongress.

– Den känsla som fanns i kongressalen då… det var nog en av mina lyckligaste stunder som ordförande i Vårdförbundet, säger Eva Fernvall.

Visst finns det misslyckanden också. Det största? Det var nog att försöka lösa lönediskrimineringen av förbundets medlemmar med hjälp av Jämo och Arbetsdomstolen.

Eva Fernvall blev Vårdförbundets ordförande hösten 1994. I januari 1995 inleddes avtalsrörelsen med en avtalskongress. Den avslutades ett par dagar in på 1996 efter den längsta strejk som Vårdförbundet genomfört.

Kontrasten mot Eva Fernvalls sista avtalsrörelse kunde inte vara större. Utan särskilt mycket väsen skrevs det senaste avtalet på strax före jul 2004, tre månader innan det skulle löpa ut.

Eva Fernvall älskar inte strejker.

– Att gå i strejk är den sista utvägen. Men det är alltid ett misslyckande, säger hon. Jag har varit med om alla konflikter Vårdförbundet har genomfört. Ingen av dem har gett något synbart resultat.

Eva Fernvall tycker att det finns för mycket romantik kring strejker, som är
– hon letar efter ordet: »banal«. En strejk är alldeles för viktig för att hantera som många gör på svensk arbetsmarknad i dag. Trots det försvarar hon att förbundet tog till konfliktvapnet 1995. Eller snarare förklarar:

– Vi hade inget alternativ. Vi sågs som en liten organisation, klämd mellan läkare och undersköterskor. Konflikten var vårt sätt att säga ifrån att vi inte accepterade att bli behandlade så. 1995 var konflikten trots allt nödvändig, både inåt och utåt.

Det nuvarande avtalet har ingen fixerad bortre tidsgräns. Det gäller tills det blir uppsagt.

Betyder det att Vårdförbundet har strejkat för sista gången?

– Nej, det tror jag inte. Men det dröjer, minst fem-tio år.

Efter strejken 1995 stod Vårdförbundet inför ett vägskäl. Förbundet valde samförstånd i stället för konflikt. Eva Fernvall är inte helt nöjd med ordet »samförstånd«, hon tycker att det låter för mycket som att processen äger rum på arbetsgivarens villkor.

– Snarare gick vi från en reaktiv metod till en aktiv. Det handlar om att gå före och ta initiativ. Men vi lägger oss inte platt för arbetsgivarna, ingen arbetsgivare kan påstå att jag inte sagt ifrån när jag tycker att de har gjort fel, eller att jag inte hävdat våra behov.

Efter strejken kom Vårdförbundet in i många slutna rum där man inte varit inne tidigare. Men Eva Fernvall tycker att Vårdförbundet behöver komma in i ännu fler, märkas ännu mer bland beslutsfattare, myndigheter, arbetsgivare och fackliga kolleger.

– Men ju mer plats vi tar, desto mer resultat måste vi leverera. Vi måste visa att vi har gjort skillnad.

Vilket är då nästa vägskäl?

– Vi har en stark position som yrkesorganisation. Nu måste också yrkesutövarna, de enskilda sjuksköterskorna, barnmorskorna, biomedicinska analytikerna och röntgensjuksköterskorna ta större plats.

Från strejk till samförstånd. Ett sätt att beskriva hur förbundet har förändrats under Eva Fernvalls dryga tio år som ordförande. Ett annat är diskussionen om offentlig eller privat vård. Vårdförbundet har blivit en av de mest envetna förespråkarna för privata alternativ till de offentliga. Ett av de första och mest uppmärksammade inslagen var en debattartikel som hon och ett tjugotal andra personer publicerade i Dagens Nyheter hösten 1997.

– Jag ångrar inte en dag den där debattartikeln. Det var en process som redan pågick inom Vårdförbundet: att det är bättre för vården och medlemmarna att det finns fler aktörer.

Men för Eva Fernvall handlar det om mer än bara en diskussion om privat vård eller inte. Det handlar om vad ordförandeskapet innebär.

– Det ingår i mitt uppdrag som ordförande att vara tydlig med vad jag vill. Jag är ordförande för att jag vill driva på en utveckling, inte för att jag vill sitta kvar.

Hur har då fackligt arbete på heltid under ett kvarts sekel förändrat Eva Fernvall?

– Jag har lärt känna mig själv, att känna tillit till den jag är. Jag har lärt mig klara av svåra situationer, ofta med hjälp av andra. Och jag har lärt mig att släppa kontrollen över det som jag inte är bra på.

Och vad tar du med dig till ditt nya liv, som anställd i det privata näringslivet?

– Kunskaperna om hur vården fungerar i en politisk organisation. Hur arbetsmarknaden fungerar. Och förstås alla kontakter jag har fått i Sjukvårdssverige.

Eva Fernvall är en välkänd person och det hon säger får ofta stort genomslag i den allmänna debatten. När hon lämnar ordförandeskapet mister Vårdförbundet en välkänd profil. Men själv är hon inte orolig för att intresset för Vårdförbundet ska försvinna.

– Personfixeringen är på gott och ont, säger hon. Det är ju så i dag att det måste finnas ett ansikte för att man ska bli synlig. Men det går att byta ansikte. Och Vårdförbundets frågor är så intressanta och våra medlemmar så viktiga att min efterträdare också kommer att bli ett välkänt ansikte.

Slutligen: ett råd till din efterträdare!

– Ha roligt! Njut av ett fantastiskt uppdrag. Och koncentrera dig så långt som möjligt på det som ger energi, avstå från det som tar energi.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida