Rädd flicka sövdes med tvång

Nioåringen hade gått fyra år i lekterapi för att klara utredningar av sin epilepsi. Men när hon skulle sövas fick hon aldrig den försiktiga behandling och premedicinering hon trots det behövde.

8 maj 2000

Den nioåriga flickan led av terapiresistent epilepsi. Hon var mycket rädd för undersökningar, sövningar och liknande, och hade gått i regelbunden lekterapi för att komma tillrätta med sin rädsla.

Trots det behövde hon god premedicinering och en försiktig behandling inför en undersökning. Detta poängterades i den remiss som sänts till det barnsjukhus där nioåringen skulle genomgå magnetröntgen och lumbalpunktion. Det poängterades också i samtal med den narkosläkare som skulle genomföra undersökningen. Men någon premedicinering fick flickan aldrig inför mrt-undersökningen. Sedan föräldrarna lämnat undersökningsrummet hörde de dottern skrika hysteriskt, och då de kom in i rummet igen låg flickan på golvet, fasthållen av narkospersonal som sövde henne med våld.

Mamman anmälde ansvarig anestesipersonal till hsan och hävdade att genom övergreppet spolierades fyra års terapi.

En barnsköterska och en sjuksköterska på barnkliniken skriver i ett gemensamt yttrande att flickan var orolig inför undersökningen men medveten om att den måste göras. Mamman var rädd att flickan inte skulle gå med på att bli sövd men de förklarade för henne att det inte skulle bli några problem »eftersom vi visste att narkosen var välinformerad av mamman om flickans problem«.

Sjuksköterskan skriver att hon informerade narkossköterskan om flickans och mammans oro, att barnet var samarbetsvilligt om man bara tog det lugnt.

Överläkaren på neuroröntgen skriver i sitt yttrande till nämnden att någon speciell remiss aldrig skickats till dem och att den kopia av röntgenremissen som de fått i enlighet med rutinen inte säger något om att premedicinering och hänsynsfull behandling är nödvändig.

Han berättar att man efter mycket lirkande fick in nioåringen i undersökningsrummet. Att sätta en venflon var uteslutet, men flickan lät sig inte heller övertalas att inhalera sevofluran, utan blev bara räddare och aggressivare.

För att kunna genomföra undersökningen beslöt överläkaren att barnet skulle hållas fast och tvångsinhaleras, men barnet blev bara än aggressivare och kämpade emot under excitationsstadiet.

Personalen orkade inte hålla kvar henne sittande på sängen – flickan vägde 72 kilo – utan flickan hamnade på golvet strax innan hon somnade. Induktionen tog bara någon minut, sedan sattes en nål och sederingen fortsatte med propofol, varefter mrt-undersökningen genomfördes utan komplikation.

Överläkaren påpekar att barnsjukhusets organisation gör premedicinering omöjlig av medicinska säkerhetsskäl. Barnen blir i många fall exalterade vid narkosinduktion och måste hållas i. Situationen såg värre ut än den var eftersom flickan vägde 72 kilo, skriver överläkaren och bestrider att det var ett övergrepp. Att fyra års terapi skulle ha omintetgjorts på 15 minuter hävdar han är en »subjektivt färgad uppfattning gripen ur luften som det helt saknas belägg för«.

Ansvarsnämnden konstaterar att premedicinering, så att flickan inte skulle märka när hon somnade, var omöjlig eftersom icke anestesiutbildad personal skötte transporterna till röntgenavdelningen, och väl där fanns varken tillräckligt med personal eller tid för att ge adekvat premedicinering.

Inandning av snabbverkande narkos går långsammare än premedicinering. Den som ska somna passerar då ett stadium av exitation (okontrollerade avvärjningsrörelser) då patienten måste hållas fast tills anestesin stabiliseras, skriver nämnden. Behandlingssituationen var alltså inte optimal. Det är inte konstigt att situationen tedde sig brysk, men det berodde på strukturella omdaningar, fortsätter nämnden. Anmälan kan därför inte leda till disciplinpåföljd. Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 525/99:4).

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida