Rädd för sinnlighet – nej

Carin Franzon Roselli berättade i »Patientperspektiv« i förra numret om hur hon hindrades från att leva ut sin sexualitet som tvångsintagen i psykiatrin. Här är en reaktion:

1 december 2008

Jag har arbetat många år som psykiatrisjuk-sköterska på en allmän akutpsykiatrisk avdelning. Det är inte ovanligt att både män och kvinnor, oftast i ett maniskt skede, blir ganska påfrestande för andra patienter men även för personalen.

Min erfarenhet är att kramar och tröst inte väcker anstöt, men utmanande kläder och att personen tydligt visar upp sin »sexualitet« kan bli besvärande.

Som personal är det vår uppgift att stoppa detta eller hänvisa in på rummet då många inte vågar säga ifrån. Jag har kramat massor av patienter och hållit om dem i soffan eller på rummet.

En man som har varit på lpt länge kan inte hantera en snygg, utmanande kvinna. Jag tycker att det är oetiskt att som personal stillatigande titta på när en patient är utmanande mot en annan. Inte sällan skulle personen aldrig göra så i ett friskt tillstånd. Hur känns det sedan när hon är frisk?

Jag har varit med om att patienter tackat oss för att vi hindrade dem från att göra bort sig.

Men visst ska vanliga kramar få förekomma om båda vill.

Text: – Agneta psykiatrisjuksköterska

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida