Rätten till likvärdig vård i gungning

Flera av punkterna i Tidöavtalet har syftet att strama åt asylsökandes rättigheter. Samtidigt vill Sverigedemokraterna i sitt sjukvårdspolitiska program begränsa asylsökandes och papperslösas rätt till vård som inte kan vänta. Hur mycket kan politiker tumma på rätten till denna vård?

En människas rätt till vård. I många sammanhang har den – liksom kravet på tystnadsplikt och patientsekretess – beskrivits som tidlös, djupt förankrad i den hippokratiska eden. I praktiken tycks denna rätt inte lika självklar.  

Redan i dag går många asylsökande och papperslösa människor i Sverige miste om vård, vittnar sjuksköterskor som Vårdfokus har pratat med.

I dag finns också en vilja från politiskt håll att villkora rätten till vård för vissa grupper. I Sverigedemokraternas sjukvårdspolitiska program 2022 står:

”För asylsökande vuxna och barn gäller att de bör erbjudas akutvård, medan övrig vård finansieras på egen hand. Personer som vistas i landet illegalt ska endast få tillgång till akutvård, och dessutom ha betalningsansvar för denna”.

Överenskommelsen mellan Sverigedemokraterna och regeringspartierna, det så kallade Tidöavtalet, innehåller också delar som syftar till att begränsa asylsökandes rättigheter. Till exempel föreslås att personer med uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap inte ska ha rätt till offentligt finansierad tolk. En annan av punkterna handlar om att kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att anmäla människor utan uppehållstillstånd till Migrationsverket.

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) ser ingen risk att papperslösa som behöver vård ska drabbas av Tidöavtalets förslag om anmälningsplikt. ”Det framgår av Tidöavtalet att sjukvården är en situation då detta inte är lämpligt”, skriver hon i ett mejlsvar till Vårdfokus.

Formuleringen i avtalet är dock inte så tydlig. Där står att ”det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården. Undantag från informationsplikten behöver därför utredas närmare”.

Vårdfokus har ett flertal gånger sökt SD:s sjukvårdspolitiska talesperson Linda Lindberg för att ställa frågor om partiets sjukvårdspolitiska program och om vård för asylsökande och papperslösa. Presstjänsten meddelar dock att partiet väljer att avstå från att kommentera.

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson tonar ned det eventuella inflytande som Sverigedemokraterna kan få på regeringens vårdpolitik: ”Regeringen arbetar utifrån det som överenskommits i Tidöavtalet och det som framgår av regeringsförklaringen, inte av enskilda partiers program”.

Politiska partier har inte heller mandat att begränsa asylsökandes och papperslösas rätt till vård som inte kan anstå. Inte ens styrande regeringar kan ta bort den rätten, så länge det handlar om ett EU-land. Det framhåller Yana Litins’ka, doktor i medicinsk rätt och forskare i offentlig rätt vid Lunds universitet.

– Det skulle strida mot EU-rätten och Sveriges internationella åtagande, säger hon.

Ett brott mot direktivet kan tas till EU-domstolen, och EU kan utförda sanktioner mot det land som bryter mot det.

Begreppet vård som inte kan anstå är mycket bredare än akut vård, men tolkas i verkligheten ofta alldeles för snävt, enligt Yana Litins’ka. Detta trots att länder och regioner har rätt att tolka direktivet bredare, men inte mer restriktivt.

Patient nekades pacemaker

Några enstaka fall där vårdgivaren gått emot rätten till vård som inte kan anstå har anmälts till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, de senaste åren.

Ett av dem handlar om en patient med hypertrofisk kardiomyopati, en sjukdom som gör hjärtmuskeln tjockare. Vårdpersonal ansåg att patienten behövde en pacemaker inopererad, vilket chefläkaren motsatte sig. Patienten dog till följd av hjärtstopp. Enligt Ivo, som i sitt beslut riktade kritik mot vårdgivaren, borde pacemaker ha omfattats i begreppet vård som inte kan anstå. 

EU-direktivet ställer ett minimikrav, som alltså är bredare än ren akutvård. Var gränsen sedan går till planerad vård är upp till varje medlemsland att besluta, enligt Yana Litins’ka. Flera medlemsländer, som Frankrike och Spanien, har tolkat direktivet mer generöst än Sverige, och bestämt att de ska erbjuda asylsökande all hälso- och sjukvård. Danmark är, liksom Sverige mer restriktiva och uppfyller i sin nationella lagstiftning bara direktivets minimikrav.

Exakt vad som ingår i vård som inte kan anstå har dock inte fastställts. Socialstyrelsen fick för några år sedan uppdraget att reda ut vilka behandlingar som skulle ingå i begreppet, men svarade att en sådan lista inte var möjlig. Att det beror på situation och vilken bedömning vårdgivaren gör.

Är risken inte stor att brott mot direktivet i praktiken aldrig anmäls? 

– Tyvärr är det en risk med vilken del som helst av juridiken, säger Yana Litins’ka, och tillägger:

– Vårdpersonal har en väldigt stor makt över detta område, där makt ofta utövas mot en sårbar grupp människor som inte kan språket, inte känner till rättssystemet. Det viktiga är att vårdförbunden och andra organisationer påminner om våra åtaganden enligt EU-rätten, Europakonventionen och andra system för mänskliga rättigheter.