Michelle Wahrolén: Rätten till vård – för vissa
Vårdfokus chefredaktör läser Tidöavtalet och kommer att tänka på en bok av George Orwell. "Förslagen krockar helt med vårdpersonalens yrkesetiska regler. Blir det realitet kommer det med all sannolikhet att skapa en etisk stress i kåren," skriver Michelle Wahrolén i sin nya krönika.
“All animals are equal – but some animals are more equal than others.” Jag kan inte låta bli att tänka på citatet från grisarna i George Orwells klassiska bok Animal Farm när jag läser vissa av regeringens förslag i Tidöavtalet.
Till exempel att kommuner och andra myndigheter ska bli skyldiga att anmäla de personer utan uppehållstillstånd som kommer i kontakt med till Migrationsverket och Polismyndigheten. Många papperslösa – om någon – kommer förstås inte våga söka vård då. Också förslaget om att människor med uppehållstillstånd som vistats här i mer än tre år själva ska bekosta tolk ökar klyftorna. Det försvårar vårdpersonals arbete och riskerar patientsäkerheten. Även om detta ännu är förslag som ska utredas, är det en tanke, en idé, om att göra skillnad mellan människor.
Skulle du låta bli att rädda en person som håller på att drunkna för att hen inte kan visa sitt legg?
Men varför ska papperslösa ha rätt till vård, kanske någon invänder. De är ju trots allt inte svenska medborgare och en del vistas olagligt här. Men är de inte människor? Skulle du låta bli att rädda en person som håller på att drunkna för att hen inte kan visa upp sitt legg? Eller neka en människa behandling för en sjukdom som du vet annars skulle förvärras? Förslagen i Tidöavtalet krockar helt med vårdpersonalens yrkesetiska regler. Blir det realitet kommer det med all sannolikhet att skapa en etisk stress i kåren.
Redan i dag förekommer det att asylsökande, men framför allt papperslösa, avvisas vård. Trots att den rätten i dag är lagstadgad och att regionerna ersätts av staten händer det att begreppet ”vård som inte kan anstå” missuppfattas och sammanblandas med akut vård. Det kan gälla till exempel gravida, människor med kroniska sjukdomar eller cancer, som inte får hjälp förrän situationen är akut eller livshotande.
Det är inte bara inhumant och ett onödigt lidande för den enskilde. Det är också dyrare att göra så. Studier från IOM, International organization for Migration, visar att en snabb behandling i primärvården besparar 49–100 procent av kostnaderna som annars kan uppstå vid behandling av allvarligare medicinska tillstånd på sjukhus.
Den 25 år gamla plattformen som styr prioriteringarna i svensk sjukvård är inte omodern. Tvärtom är den viktigare än någonsin. Människovärde, behov och solidaritet och kostnadseffektivitet är tre filantropiska principer värda att värna om.