Reflekterat

Ett begrepp som florerar i alla möjliga sammanhang är mål. I vården, i skolan och människor emellan ställs man inför frågan: Vad är ditt mål?

För egen del har jag aldrig haft ett enda mål och ändå trivs jag mycket bra och är nöjd med mitt liv. Jag är sjuksköterska/enhetschef, har en dotter som går i första klass och det fungerar bra för henne i skolan och på fritiden. När vi var på hennes utvecklingssamtal i höstas fick hon frågan: Vilket mål vill du jobba mer med? Hon sa att hon inte hade något. Det kan jag tycka är ett klokt svar när man är 7 år, tycker skolan är rolig och får lära sig läsa och skriva.

Inom kommunens socialpsykiatri, där jag arbetade tidigare, hade vi individuella handlingsplaner för varje brukare. Den första frågan var: Vad har du för mål? Det var tvunget att vara mål som vi (personalen) kunde bryta ned i delmål. Och de måste förstås kunna utvärderas, så att vi i personalen kunde mäta hur brukaren steg för steg tog sig mot sitt mål.

Undrar för vems skull man sätter målen… Jag tänker på en av brukarna i den psykiatriska verksamhet som jag skrev om i Vårdfacket nr 11/07. När hon kände sig respekterad utifrån sina önskemål och sitt självbestämmande mådde hon mycket bättre och behövde inte längre söka sluten psykiatrisk vård. Hon hade inte formulerat mål i en handlingsplan men upplevde ändå en ökad livskvalitet och mådde bättre psykiskt.

Jag tänker att det finns en risk att man endast formulerar mål som är mätbara. Hur synliggörs allt annat man vill nå?

Min dotter har en skoldagbok som både hon, vi föräldrar och fröken skriver i. Det är ett uppslag för varje vecka och en ruta för varje dag. En övergripande ruta finns för varje uppslag där det naturligtvis står: »Vad är veckans mål?« Min dotter hade inte skrivit något i rutan på hela läsåret förrän för ett par veckor sedan och då stod det: »Jag ska ta bättre hand om mina marsvin.« Jag frågade om hon tyckte att hon hade försummat dem. Hon svarade att hon kan ta hand om dem ännu bättre.

Måste det finnas områden i livet som vi inte är nöjda med? »Du kan nog prestera lite mer om du funderar.« Samtidigt uppmuntras vi att leva i nuet – inte grubbla på det som hänt, inte tänka så mycket framåt utan leva här och nu.

Hmmmm….Kan kanske det vara MÅLET?

TEXT: Katarina Persson Pagels