Reflekterat

Jag ligger på knä i odlingarna och drar upp ogräs. Eller snarare det som jag betraktar som ogräs i just den rabatten.

29 augusti 2008

Malvor, lejongap och rotskott från olika myntor som letat sig hit. De har sin plats i andra rabatter. För det är så jag har bestämt att det ska vara.

Tankarna går till festen jag var på förra veckan. En fest med människor från en privat koncern som inte alls sysslar med vård. De pratade om logistik, lager och förmedling av varor. Här fanns begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Ja, kanske inte just de orden, men innebörden fanns där. Som utomstående blev jag naturligtvis nyfiken och började fundera i termer av skillnad i deras upplevelse och den upplevelse jag själv har från den offentliga sektorn. Bra löner, tydliga karriärvägar och en adekvat blandning av män och kvinnor i olika åldersspann. Det var ju en sak, men inte särskilt förvånande.

Nej, det som var starkast för mig var allas självklara plats i organisationen.

En tydlig identitet som signalerar vem var och en är och de är stolta över det. Jo, jo, tänkte jag listigt. Men lite organisationsproblem finns väl, chefer och så? De tittade förvånat på mig. Undrade vad jag pratade om. Deras närmaste chef ska gå på en längre ledighet, vem som efterträder henne vet de inte. De är inte oroliga, utan har en tillit till organisationen och säger att den är förutsägbar.

En taggig tistel rivs upp med roten medan jag undrar hur deras koncernledning gör för att de ska få den känslan. Jo då, hemska tanke, jag undrar också hur min organisation gjort för att jag inte ska få den där behövliga känslan av sammanhang. Nu ska jag inte vara orättvis, tänker jag medan jag sticker mig på tistel nummer två. Vi har ju våra Springlife-undersökningar. Min ledning undrar ju faktiskt hur vi mår. Det har de gjort i flera år.

Jag rätar på ryggen, där bland rabatterna. Undrar hur min arbetsplats ska se ut i höst, eller kanske nästa vår. Samma tanke varje år. Kanske en annan form av förutsägbarhet.

Om min organisation var en trädgård så skulle kanske alla vita blommor vara kvar i en rabatt, de blå i en annan och så vidare. Nästa år flyttar man kanske runt dem igen för att se om det funkar bättre. Hur ska vi syrror kunna stå där, raka i ryggen, och säga att vi är betydelsefulla och tydliggjorda i vår organisation?

TEXT: Claus Stubbergaard psykiatrisjuksköterska

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida