Reflekterat

Jag kom nyligen hem från Acehprovinsen i Indonesien. Aceh är den plats som drabbats värst av tsunamin. 168 000 människor beräknas ha dött där, men troligen är siffran högre än så.

Jag trodde i min enfald att om jag såg förödelsen med egna ögon, om jag kunde »ta« på den, så skulle jag förstå det ofattbara. Det blev inte så. Bilden av den  kilometer uppåt land jämnade marken kändes mäktig i sammanhanget, och att det var en flodvåg som skapat detta ödelagda landskap gick inte att begripa.  Men människorna berörde. Sorgen såg likadan ut här som hemma. Det kändes viktigt att lyssna till deras berättelser. Här fanns ingen som inte berörts direkt av katastrofen. Till skillnad från vår del av världen är hjälpen i form av psykologiskt stöd nästan obefintlig i Aceh.  Många lever i tron att det som hänt var ett straff från Gud.

Den lilla flickan jag mötte på stranden berörde mig djupt. Hon hade mist så många. Mamma, pappa, alla syskon, övriga släktingar i byn, grannar och många, många fler. Hon var bara 7 år och berättade stolt att hon brukade vara duktig i skolan men nu fanns inte skolan kvar. Jag undrar sorgset hur hon ska orka leva vidare. Kanske vore utsikterna större att så småningom gå vidare i livet, utan allt för stora ärr i själen, om stöd fanns att få. Men nu finns inte det och jag undrar i mitt stilla sinne vad som ska hända med alla som har mist så mycket och så många.

Jag berörs också  av den generositet som omvärlden visat dessa människor och som börjar visa tydliga tecken i form av återuppbyggnad. Det visar på att det finns en vilja att hjälpa en medmänniska i nöd. Jag önskar att det inte är en engångsföreteelse vi såg därför att vi drabbades så hårt även i Sverige, eller för att bilder sändes ut via media gång på gång. Det finns så många platser i världen dit media aldrig når och så många bortglömda sjukdomar: Uganda, Niger, Colombia, Kongo, hiv/aids, tuberkulos, malaria och så vidare. Vi får inte glömma dessa ignorerade kriser och sjukdomar. Vi har råd att  bli berörda och bidra till en förbättrad situation för alla drabbade människor i världen som ju fortfarande är våra medmänniskor. Men vi har inte råd att glömma.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida