Revirstriden med läkarna

Här kan du läsa ett utdrag ur Karin Olssons bok »Från likhet till olikhet« som snart kommer ut.

8 april 2002

Revirstrider är inget okänt fenomen i den fackliga världen. Det ligger i sakens natur att organisationerna hårdbevakar sina respektive sektorer av arbetsmarknaden gentemot intränglingar. På det sättet vill man slå vakt om medlemmarnas intressen, men också bibehålla och helst förstärka en maktposition i samhället. Den hårdaste revirstriden under min tid utkämpade vi med Läkarförbundet och den handlade förstås om chefsfrågan.

Överläkarnas ansvar vidgas
Först med den nya Hälso- och sjukvårdslagen, hsl, från 1983 öppnades möjligheten för våra medlemmar att bli chefer på kliniker och vårdcentraler.

Ledningsansvaret i hälso- och sjukvården gällde dock inte bara vem som skulle vara chef, där fanns också ett lagreglerat medicinskt ansvar som vilade på överläkarna, och som innebar ett övergripande ansvar för patientens diagnos och behandling.

                                            —

Att bredda rekryteringsunderlaget såg vi som ett viktigt första steg för att finna goda ledare. För detta blev vi förstås beskyllda att enbart vara intresserade av att skapa chefskarriärer för våra egna. Och naturligtvis fanns det med i bilden. Utöver allmänintresset att ge plats åt bra chefer såg vi det som en naturlig facklig uppgift att lyfta fram ledarbegåvningar inom våra egna led.

Läkarna var inte sena att hänvisa till att patienternas säkerhet skulle gå förlorad om någon som inte var läkarutbildad utsågs till chef. Våra medlemmar hävdade, att patienternas vård inte påverkades av chefens yrkesbakgrund. Patienterna skulle inte vårdas av chefen utan av läkare; chefen skulle ha hand om personalledning och ekonomi.

                                            —

Även om man knappast kan tala om en utveckling på räls, ökade antalet chefer bland icke-läkare sakta men säkert. Våren 1987, femte året efter att möjligheten öppnats i hsl, hade åttiotre personer från SHSTF:s yrkesgrupper fått chefsansvar.

Året innan hade det bara funnits ett trettiotal chefer, så ökningen var en stor framgång. Men fortfarande var det bara en bråkdel jämfört med de cirka 2 500 chefstjänster som fanns av det här slaget. Arbetsgivarna hamnade ofta i valet mellan att avstå från en duglig chef eller riskera att förlora sina läkare. Distriktsläkarföreningen uppmanade exempelvis sina medlemmar, att inte söka tjänster på vårdcentraler som hade chefer från andra yrkesgrupper än distriktsläkare. Det rörde sig om rena bojkottaktioner.

                                            —

Kongressen fnissade
Knappt ett år senare (november 1989, redaktionens anmärkning) kom regeringen med sitt förslag – kallat Chöl-reformen – om att samla ledningen på en chefsöverläkare. Det gick som väntat stick i stäv med våra önskemål.

                                            —

Ingen som följt debatten kunde vara ovetande om vår inställning, men det skulle visa sig att åtminstone en viktig person hade missat den.

I november 1989 hade shstf kongress i Umeå. En kort tid senare skulle regeringen presentera sitt förslag och vi hade inbjudit socialministern, Sven Hulterström.

Socialministern var inte påläst. På fullt allvar beskrev han i sitt tal de välsignelser som skulle komma med chefsöverläkarna. Äntligen skulle det bli ordning i vården. Han försäkrade att regeringen också ville skapa möjlighet för andra än läkare att bli chefer – fast på delegation. Läkarna skulle i framtiden kunna lägga ut på andra att göra deras jobb, utan att dessa skulle få egna chefsbefogenheter. Längre bort från vår ståndpunkt kunde man knappast komma.

I lokaltidningarna dagen efter stod det att kongressen hade buat ut ministern. Det är inte riktigt sant. Våra medlemmar är för väluppfostrade för att göra något sådant. Snarare spred sig ett fniss i kongressalen; med en lätt överdrift kan man säga att ministern blev utskrattad. Det verkade ju närmast som om Hulterström tagit fel, att han trodde att han var på Läkarförbundets kongress.

                                           —

Flera av våra medlemmar tvingades återgå till tjänster som klinikföreståndare eller primärvårdsföreståndare. De fortsatte att sköta chefsjobbet, fast nu på delegation från chefsöverläkarna, precis det som Sven Hulterström framhållit som den nya möjligheten.

                                           —

Allt fler började inse att något var galet. Ett första steg i avvecklingsprocessen togs i februari 1993. När den borgerliga regeringen lade sitt förslag om husläkare beslutade man samtidigt, att chefsöverläkarparagrafen inte längre skulle gälla i primärvården. När vi kort tid efter det att den lagen trätt i kraft gjorde en ny undersökning med hjälp av länsavdelningarna, visade den att tvåhundra nya chefer tillkommit bland SHSTF:s yrkesgrupper enbart i primärvården. Detta i positioner som strax innan, av patientsäkerhetsskäl, varit förbehållna chefsöverläkare.

                                           —

Striden om cheferna pågick i mer än tio år. En tid fylld av segrar och nederlag, pratande och grälande. Det började under Marianne Lundqvist och fortsatte med Inger Ohlsson. Först när Eva Fernvall blev ordförande kunde tvisten biläggas.

SHSTF får givetvis ta på sig sin del av ansvaret för att motsättningen gentemot Sveriges läkarförbund blev så hård som den många gånger blev. Även om läkarna inte alltid spelade med rena kort saknades inte heller övertoner från vår sida. Vi spetsade gärna till argumenten och var inte alltid glasklara. Ibland kunde det uppfattas som att vi på fullt allvar ansåg, att våra yrkesgrupper var bättre chefer än läkarna. Patientsäkerheten hade vi nog också kunnat diskutera på ett mer insiktsfullt sätt.

När det på våren 1995 stod klart att bestämmelsen om chefsöverläkare skulle försvinna till förmån för en betydligt harmlösare paragraf om verksamhetschefer, var vi från båda håll angelägna om att blåsa av revirstriden. Vi markerade detta för omvärlden genom att skriva ett gemensamt brev till Socialstyrelsen.

I brevet framhöll vi att verksamhetschefen måste ha goda ledaregenskaper. Vi ville också att tillsynsmyndigheten i sina nya rekommendationer skulle poängtera, att verksamhetschefen i sin ledningsgrupp borde samla företrädare för hälso- och sjukvårdens olika kunskapsområden. Detta för att försäkra sig om att få så allsidigt underlag som möjligt för sina beslut.

Kontakterna med Sveriges läkarförbund har därefter stadigt förbättrats och stämningen på våra gemensamma middagar är numera riktigt gemytlig. Men för egen del kan jag inte helt släppa den misstanke som slog rot i mig under den tid oenigheten pågick: kommer läkarkåren någonsin på allvar att inse att det finns utrymme även för andra yrkesgrupper i hälso- och sjukvårdens maktsfärer?

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida