Enorm trötthet inför en ny våg

Under tre veckor har Vårdfokus reporter Helena Mirsch rest runt i landet och träffat dem som arbetar i covidvården. De är slitna till både kropp och själ efter långa pass i skyddsutrustning, många övertidstimmar, hög arbetsbelastning och för kort semester. Flera har själva insjuknat i covid. Andra är sjukskrivna för utmattning. Hur ska de orka nu?

Det första målet på resan är Katrineholm, en timme söderut från Strängnäs där jag bor. Som sörmlänning har jag inte kunnat undgå att höra om hur kommunen drabbades hårt och tidigt av en omfattande smittspridning på sina äldreboenden.

På Furulidens äldreboende möts jag av två erfarna sjuksköterskor, Inga-Lill Liback Joona och Therese Malmström, som lotsar in mig bakvägen till sitt kontor. Det är i slutet av september och besöksförbud råder fortfarande.

Kritiken mot äldrevården

Att Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, nu granskar äldreboenden där särskilt många smittats tycker de egentligen bara är bra. Med de förutsättningar de haft under pandemin har de ändå klarat vården på ett bra sätt, säger de. Det som gör dem ledsna är den omfattande och svepande kritik som har riktats mot äldrevården under pandemin.

— På sjukhusen har vårdpersonalen varit hjältar, men vi har inte fått några applåder. Jag tycker det är dags att vi som tagit hand om covidpatienter på äldreboendena får lite upprättelse, säger Inga-Lill Liback Joona.

Blev själva sjuka i covid

Hon insjuknade själv i covid, liksom många av hennes kolleger. Vissa dagar var det hundra procent frånvaro bland personalen här på Furuliden, chefen var sjuk och de fick leta vikarier i hela Mellansverige.

Trots att jag vet att mer än 1 800 sjuksköterskor i Sverige gjort en anmälan om arbetsskada för att de smittats av covid-19 på jobbet, blir jag starkt berörd av alla personliga berättelser om hur de själva drabbats. Gång på gång får jag höra om hur personalen insjuknat: i Varberg, Borås, Trollhättan, Karlstad, Stockholm.

Varbergs sjukhus är inte stort, men här har 72 medarbetare anmält covid som arbetsskada. Det måste arbetsgivaren nu ta ansvar för, anser huvudskyddsombudet Carina Larsson som i likhet med många andra är arg och upprörd. Sjuksköterskan Maria Enesten insjuknade efter en månads arbete på covidavdelningen. Hon låg sjuk i nio veckor.

— Det värsta är att det inte går över. Det känns otäckt. I vanliga fall är jag en aktiv person som gillar att ha många bollar i luften, men nu går det bara inte, berättar Maria Enesten när vi träffas.

Otillräcklig skyddsutrustning

Efter ett tag ser jag ett mönster. De jag träffar som arbetat på iva med full skyddsutrustning har oftast klarat sig från att insjukna. Likaså de som har erfarenhet av infektionsvård, till exempel i Gävle där infektionsavdelningen gjordes om till covidavdelning. Men i äldrevården eller på vanliga vårdavdelningar som gjorts om till covidvård har många i personalstyrkan själva blivit sjuka.

I Borås gjordes en ortopediavdelning om till covidavdelning. Här fick sjuksköterskorna med kort varsel helt nya arbetsuppgifter. När jag frågar de sju som jag träffar hur många av dem som själva varit sjuka räcker fyra upp handen.

De anser att det handlar om att de arbetat med otillräcklig skyddsutrustning och säger att det känns som ett svek. Känslan av svek gäller också bristen på stöd.

— Vi sjuksköterskor som jobbade natt hade obefintligt stöd och kände oss väldigt ensamma, vi fick ta alldeles för stort ansvar, säger Therese Jensen.

Då har hon ändå 15 års erfarenhet som sjuksköterska. Även de mer erfarna berättar om hur tufft det har varit att plötsligt tvingas byta arbetsuppgifter, att kastas in i en vård som man inte har tidigare erfarenhet av. I Piteå blev två sjuksköterskor och en undersköterska som arbetar på vårdcentralen beordrade att börja jobba i covidvården på sjukhuset. Det syns på dem att det än i dag gör ont att tänka på.

Unga och nyutbildade

Men allra mest slås jag av hur många unga och nyutbildade sjuksköterskor jag möter under den här rundresan.

Där är Mark Choquesillo på Sabbatsberg i Stockholm, Rebecka Torge i Trollhättan och Charlotte Berger i Borås som med mindre än ett års yrkeserfarenhet tvingats ta svåra beslut och mycket ansvar under pandemin.

— Det var jobbigt att vara ny redan när allt var som vanligt, men när vi blev en covidavdelning blev det förstås ännu tuffare, säger Charlotte Berger.

I Luleå möter jag tre unga iva-sjuksköterskor som gick specialistutbildningen tillsammans och blev klara i maj 2019. Mindre än ett år senare stod de inför en pandemi som lade ett stort och tungt ansvar på deras axlar. Deras chef säger att det senaste halvåret motsvarar vad en iva-sjuksköterska normalt lär sig på tio år.

Sjukskrivna för utmattning

En av dem, Ann-Sofie Larsson, är nu sjukskriven för utmattning.

— När jag träffade min pappa i Finland för första gången på nio månader, sade han att det kändes som att jag kom hem från tredje världskriget. Och så känns det på sätt och vis, som att vi har utkämpat ett krig, säger Ann-Sofie Larsson.

Hon är inte den enda jag möter som är eller har varit sjukskriven för utmattning. Biomedicinska analytikern Marie Karlsson har arbetat med covid-diagnostik på Sahlgrenska universitetssjukhuset sedan april. Nu träffas vi på ett kafé i Trädgårdsföreningen i Göteborg eftersom hon är sjukskriven för utmattning.

Det började med minnesproblem, sömnstörningar, oroskänslor och en trötthet som inte gick över. En dag tog orken slut.

— Jag skulle göra ett ärende och på vägen hem började plötsligen hela vägen att gunga. Då kontaktade jag vårdcentralen och frågade vad jag skulle göra. Jag kände att jag inte längre kunde hantera det här själv, berättar Marie Karlsson.

Har blivit förändrad

När jag kommer till Gävle är det en kall och vacker höstdag med sprakande färger. Att träffa sjuksköterskan Anna Berglund som är klädd i svart från topp till tå blir en stark kontrast som nästan känns symbolisk. Anna berättar att hon har problem med sömn och depression och säger att flera kollegor på sjukhuset är sjukskrivna för utmattning och någon har fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom.

— Mina vänner tycker att jag har blivit förändrad. Jag känner också själv att jag kanske har blivit mer sarkastisk och mindre empatisk, att jag slutat bry mig om vissa saker och kan bli irriterad när folk pratar om sådant som jag tycker är oviktigt. Jag har haft stort behov av att ha det tyst omkring mig, att bara vara hemma och ligga på min soffa med mina katter, säger Anna Berglund.

Har jobbat så nära döden

Det är inte bara arbetsbelastningen och oron för att själv insjukna i covid eller av utmattning, som har satt djupa spår hos dem jag möter. Det är också de återkommande upplevelserna av sorg och död.

— Vi har jobbat så nära döden hela tiden, säger Carina Lindgren som arbetat på covid-ima vid Gävle sjukhus i ett halvår.

Anestesisjuksköterskan Mathilda Gerhardsson arbetade ständig natt på covid-iva vid Säs i Borås. När hon ska berätta om det första dödsfallet kommer tårarna. Det fanns inget att göra.

— Det jobbigaste var att anhöriga inte fick vara med och ta avsked och inte kunde se hur vi kämpade …

Svåra etiska val

På Sabbatsbergsgeriatriken i Stockholm har sjuksköterskorna ställts inför svåra etiska dilemman och varit med om att patienter fått ligga ensamma och dö. Det är den stora mängden dödsfall som tagit hårdast på dem, säger specialistsjuksköterskan Kristin Ivarsson när jag frågar vad som har varit svårast under den här tiden. I vanliga fall har de kanske haft ett dödsfall i månaden, nu har det i snitt varit ett varje dag.

Ändå säger flera av dem jag träffat att de inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. De har lärt sig mycket, både i sitt yrke, om sjukdomen och om sig själva. Alla säger att de har blivit stärkta i teamet, att de blivit mer sammansvetsade och även när de har fått helt nya kollegor så har alla känt sig välkomnade och vänligt bemötta. Och mitt i allt det svåra har de ändå kunnat skratta.

— När man har det riktigt tufft på jobbet måste man kunna skratta tillsammans och det har vi gjort, säger sjuksköterskan Carola Martin i Piteå.

Har stärkts som grupp

När jag träffar röntgensjuksköterskorna i Kristianstad är det nästan enda gången som jag möter en arbetsgrupp som inte är trött — tvärtom tycker de att de har gått stärkta ur pandemin.

De säger att de har kommit närmare varandra och fått bättre koll på varandras styrkor och svagheter. De hjälps åt mer än tidigare, inte bara på röntgenavdelningen utan på hela sjukhuset.

Hos alla jag mött finns trots allt en stolthet över att ha klarat alla svårigheter under pandemin så här långt, men den är grumlad av oro för en ny våg och brist på synligt erkännande.

— Jag är stolt över att ha gjort det här och bidragit till covidvården. Samtidigt är jag ledsen över att vi slitit så hårt utan att få något extra för det, säger sjuksköterskan Anna Bergvall i Linköping.

Här intill hittar du länkar till längre reportage från alla 14 platser som vi besökte under rundresan.