Röstfiske och blå dunster
Valåret 1998 närmar sig med stormsteg. Det märks inte minst på våra vanligaste riksdagspartiers utspel i samband med kongresser och landsmöten. Redan nu kan de största valfrågorna skönjas. Dit hör utan tvekan arbetslösheten och vården. Det märkliga är att dessa för tryggheten så avgörande frågor ofta behandlas som om de vore samma problem.
Så är det inte. Vården och arbetslösheten är två vitt skilda politiska områden, och bör behandlas därefter. Varför politikerna blandar ihop dem beror antingen på att man inte förstått frågan, eller att man medvetet slår blå dunster i ögonen på väljarna i hopp om att vinna röster.
Genom att lova/kräva stopp för uppsägningar i vården hoppas politikerna lugna alla dem som oroar sig för dålig vård, samtidigt som man tar krafttag mot arbetslösheten. När politikerna på detta sätt försöker slå två flugor i en smäll, riskerar man att göra det rent bokstavligt. Man fångar inte bara ”flugorna” – man tar död på dem.
Den höga arbetslösheten är sannolikt landets största problem. Att allt fler människor har blivit onödigförklarade har en förödande inverkan på ungdomars framtidstro, på samhällsklimatet, på klassklyftorna, på hälsan. Och på de skatteintäkter som finansierar bland annat vården. En negativ spiral, som kräver mer för att bryta än det utlovade stoppet av uppsägningar inom vården.
De utfärdade löftena löser inte heller vårdens problem. Att bibehålla status quo är inte att säkra vårdkvaliteten. Den blir naturligtvis inte automatiskt bättre om man slutar säga upp folk. Arbetsglädjen och inflytandet ökar inte av sig självt. Sättet att organisera arbetet och synen på patienten förändras inte om man nöjer sig med att bibehålla antalet anställda. Det handlar inte bara om hur många som arbetar i vården, utan om vad de gör. För vad är huvudfrågan – personaltätheten eller innehållet i vården?
Det är klart att antalet anställda inte är oviktigt. Vården, särskilt äldrevården, behöver många människor. Men det räcker inte, precis som det inte räcker att befolka en skola med fler vuxna för att göra undervisningen bättre. Skolministerns besked att satsa 50 miljoner för att vidareutbilda lärarna och därmed höja kvaliteten på undervisningen har ännu inte motsvarats av någon liknande satsning på vården.
Det behövs en ordentlig analys av vårdens problem och behov. Är larmrapporterna om dåligt bemötande och undernäring uttryck för oacceptabla undantag? Eller speglar de en generell verklighet? Vad ska vi göra åt det? Vilka behöver vilken vård i dag? I morgon? Hur ska den vården se ut? Vilka kunskaper kräver det av dem som vårdar? Vad innebär det i form av resurser, vårdformer, utbildning? En sådan analys måste också utgå från en väsentligt annorlunda syn på patienten.
Politikernas ogenomtänkta hantering av vårdens problem leder till att verksamheten står inför stora hot. Ett av dem är den allt mer pressade arbetssituationen som många anställda känner. Det löser man inte bara genom att sluta säga upp folk. Ett sådant synsätt speglar en bristande respekt för det goda arbetet. Stressen är förödande för både vårdpersonal och patienter, och därmed för vårdkvaliteten. Den som saknar inflytande över sin dagliga arbetssituation förlorar sin arbetsglädje. Hur ska man då orka engagera sig i att utveckla vården och höja kvaliteten?
Detta har också en annan anspekt. När dagens vårdpersonal går i pension ska de ersättas av yngre och mindre talrika generationer. Det gör att de som bedriver vård måste vara attraktiva som arbetsgivare för att locka till sig duktigt yrkesfolk. Och för den som har mycket att välja på är innehållet i arbetet viktigare än en anställning.
Men varför vänta på att tvingas till en förändring? Vårdens anställda vill inte behandlas som om innehållet i arbetet vore oviktigt. Att använda vården som någon sorts ventil för sysselsättningen, där man kör med öppna spjäll under goda tider och stängda under dåliga, är att nedvärdera de anställda.
I valtider är politiker extra lyhörda. Därför ska vi så snart tillfälle ges tålmodigt förklara att vårdkvalitet och sysselsättning är två helt olika problem. Som måste behandlas därefter. Annars löser man varken det ena eller andra.