Rubrik saknas.

Såg du på förstasidan att Vårdfacket tar upp prioriteringar i det här numret? Om jag då säger att även inledaren handlar om det ämnet, slutar du läsa då? Gör inte det.

För en tid sedan hörde jag en vårdutvecklare som pratade om hur svårt det är att få beslutsfattare att lyssna på erfarenheter från vården, om den inte kommer från läkare.

»Till slut bestämde jag mig för att spela på deras planhalva. Jag tog fram massor av fakta, gjorde diagram, tydliga oh-bilder och visade på olika scenarier och resultat. Då, men först då, lyssnade alla de gråa kostymerna.«

Hon är nu mycket respekterad och får resurser och uppmuntran att fortsätta sitt arbete.

Trots att prioriteringar i vården diskuterats i många år vid det här laget, är omvårdnaden fortfarande osynlig i sammanhanget. De politiska diskussionerna om vilka diagnoser som ska prioriteras utgår i stort sett från medicinska bedömningar. Kirurgiska åtgärder är lätta att beskriva och göra listor över, där diagnoserna kan vägas mot varandra och diskuteras med medborgarna.

Därmed missar man hela den tyngsta biten av vården – den av äldre multisjuka.

Det blir också svårt att skapa engagemang i de yrkesgrupper som tar störst ansvar för den patientgruppen. Där signalerar ordet »prioritering« bara nya sparkrav och omorganisationer, omöjliga att påverka.

Försöket att ta fram en prioriteringsmodell inom strokevården som vi beskriver i det här numret av Vårdfacket är ett försök att få fart på engagemanget.

När modellen diskuterades på en workshop under Prioriteringscentrums stora konferens i Göteborg tidigare i höst, slog man fast att omvårdnaden måste finnas med i alla sammanhang där prioriteringar tas upp, att vårdtagare, medborgare och politiker har rätt att få insyn i hur prioriteringar i omvårdnad går till i praktiken och att omvårdnaden måste synliggöras.

De som diskuterat modellen vittnar om många aha-upplevelser. Annika Berglund som lett arbetet på Södersjukhuset berättade bland annat på konferensen att personalgruppen reflekterat mycket över vad som händer om man inte gör vissa omvårdnadsåtgärder. En bristfällig bedömning av en nyinkommen patient kan försvåra vården, en missad förmedling av kunskap till patient eller anhöriga kan försena rehabiliteringen. »Brist på omvårdnad kostar« var en viktig slutsats.

Visst är det ett hinder att omvårdnadsåtgärder inte lika lätt låter sig beskrivas som de inom medicinen. Men det är inget oöverstigligt hinder. Erfarenheterna från arbetet med prioriteringsmodellen i strokevården visar att kreativa tankeprocesser snabbt kan skapas. En kreativitet som leder till ifrågasättande av rutiner, ökad professionalisering och att omvårdnaden kan ta sin rättmätiga plats i prioriteringsdiskussonen.