Rubrik saknas.

»A World On Demand.« En värld på begäran? En värld som står redo att ge dig vad du kräver? En värld fylld av krav?

Ni har säkert sett den, tv-reklamen från det stora dataföretaget där två unga affärsmän sitter avspända på ett kafé i Paris. Den ene kan inte se någon Parisromantik, bara trådlösa affärer som sker »on demand« med de bärbara datorerna på kaféborden. Därefter kommer en uppräkning av alla världens storstäder där de kanske ska ses framöver (varför reser de förresten, när allt kan fixas med datorn?).

Någonstans finns säkert en ironisk tanke, att den unge affärsmannen är ovanligt fyrkantig som inte kan se något annat än affärer där andra ser romantik och konst.

Men frågan är om reklamskaparna varit medvetna om hur tydligt de visat hur tekniska/ekonomiska/naturvetenskapliga värden tar över från de mer humanistiska? Och hur man i förlängningen av »on demand«-begreppet troligen inte ser avspända unga affärsmän utan snarare stress, oro, hjärtinfarkter, spruckna äktenskap och barn som aldrig får träffa den förälder som är fullt upptagen med att alltid vara tillgänglig för affärsvärldens behov.

Tre medicinprofessorer skrev i mars en debattartikel med rubriken »Varför har vi ont i själen?« (Svenska Dagbladet 13/3).

I artikeln efterlyser de en bred folkhälsopolitisk debatt om informationssamhällets villkor och vad det gör med människor. De pekar på hur kraven och möjligheterna ökar i takt med informationsflödet och frågar om människans hjärna verkligen kan motsvara alla dessa krav. »Det ständiga informationsflödet gör återhämtningspauserna både kortare och färre. Vi sover allt mindre och blir därför sårbarare. Allt fler människor abdikerar från sin medborgarroll. Det sociala kapitalet i form av tillit, solidaritet och benägenhet för samverkan blir allt knappare.«

Analysen underströks senare samma vecka när Socialstyrelsen presenterade sin folkhälsorapport med fortsatt ökade siffror för ångest, oro och sömnsvårigheter i alla åldrar.

Clarence Crafoord, läkare och psykoanalytiker, funderar också i samma banor när han porträtteras i det här numret av Vårdfacket (sid 40-42). Som patient såg han en vård så styrd av naturvetenskap, teknik och ekonomi att humanismen rationaliserats bort. »Detta att sjukvårdens möten blir alltmer formella och att tid räknas som pengar gör att sjukvården anonymiseras och blir alltmer opersonlig.«

I Dagens Samhälle 9/05 talar Sveriges ende professor i humanistisk medicin, Carl-Magnus Stolt, om att det viktigaste i vården inte är mätbart. Att allt inte kan fångas i siffror om produktivitet, väntetider och kostnadseffektivitet.

Det finns kloka personer som ser människans villkor
i »on demand«-samhället. Varför reduceras då debatten
om den moderna ohälsan till att mest handla om sjukförsäkringen?