Rubrik saknas.

»Jag måste vara så oerhört vänlig och tillmötesgående, ni anar inte hur jag alltid tvingas anstränga mig. Ibland står jag bara inte ut, det rinner över, jag bara skriker!«

Sjuksköterskan som ringer mig låter trevlig, kunnig och mycket balanserad. Hon har en lätt brytning som inte stör förståelsen på minsta vis.

Hennes berättelse är inte unik, det blir allt vanligare att vi får den typen av samtal till Vårdfackets redaktion. Hon berättar att det inte är från patienterna de negativa reaktionerna kommer, utan från arbetskamraterna, professionella yrkesutövare som hon. Det gör känslan extra bitter.

»När jag ringer någon i tjänsten måste jag buga och bocka, vara ödmjuk och överdrivet vänlig för att nå fram. När det sedan någon gång rinner över för mig hör jag direkt att jag betett mig som de förväntat sig, att jag uppfyllt alla deras fördomar om en hetlevrad invandrare.«

Tidigare handlade diskussionen mycket om hur samhället skulle få in invandrare i vården. Nu finns de där i stor utsträckning, både de med utbildning från hemlandet, och de som studerat i Sverige.

Då kommer i stället vittnesmålen om hur invandrarna behandlas på arbetsplatserna.

I vårt artikelblock på sidorna 16-23 publicerar vi berättelser från de utsatta, och diskrimineringsombudsmannen, do, slår fast att trakasserier på arbetsplatserna är mycket vanliga.

Det slår mig när do beskriver mekanismerna att främlingsfientlighet och rasism bara är en del av det hela. Snarare går tankarna till de väl studerade mekanismerna bakom vuxenmobbning.

I Vårdfackets januarinummer i år beskrev forskaren Lillemor Hallberg hur mobbningen tar sin början: »Den mobbade sticker ut i arbetsgruppen som är homogen och har en oskriven norm som innebär att alla ska vara lika och tycka likadant.—Likhetstänkandet innebär att det annorlunda upplevs som hotfullt.«

Jag kan bara ana genom telefonsamtalen till redaktionen, hur invandrare kämpar med att försöka »bli lika« och stå ut med arbetskamraternas reaktioner. Hur det till sist inte går längre och »den som blir utsatt riskerar att själv reagera på ett förkastligt sätt, till exempel genom att själv kränka eller ta till våld«.

Do betonar hur viktigt det är att tidigt ta itu med trakasserierna innan det har gått för långt. Det är arbetsgivarens ansvar, i praktiken närmaste chefen, att se vad som pågår och agera.

Men visst är det i grund och botten alla vi medmänniskor som har det slutgiltiga ansvaret. Vi måste rannsaka oss själva och våra fördomar.

Kanske räcker det att i fantasin försöka föreställa sig hur det skulle kännas att tvingas vara så trevlig att man till sist bara vill skrika rätt ut?