Rubrik saknas.

Det är »julafton« i Abu Shock, ett stort flyktingläger i Darfur. I sanden runt vår bil springer små barn med stora vita tänder omkring och skrattar åt mig.

Egentligen är det en vanlig måndag i oktober, men här firas Eid al Fitr, festen efter Ramadan, och jag tycker att det liknar julafton på många vis.

När jag kom till Afrika för några månader sedan var det mycket som var nytt. En klok kollega sa att »du accepterar en del, vänjer dig vid lite och frustreras av resten« och det visade sig vara sant.

Man accepterar att det tar två dagar att skaffa rätt papper for att tanka bilen, att svaret på alla bekymmer är »write a letter« och att svetten rinner längs smalbenen. Och man vänjer sig vid att handla tomater sida vid sida med unga män med kalashnikovs på axeln. Underligt nog.

Vad man inte vänjer sig vid är att man inte kan göra så mycket som man önskar åt eländet. Inte på svenskt effektivt vis i alla fall, inte så enkelt och snabbt som man vill. Skillnaden mellan mig och flyktingbarnen i lägret är att jag har möjlighet till »time out« ibland. Jag har nämligen hittat en oas mitt i öknen. Under ett citronträd i min kollegas trädgård kan jag sitta och bara vara. Skratta, dricka ett glas apelsinjuice och njuta av stjärnhimmeln. Har jag riktig tur blir det strömavbrott, och helt tyst omkring mig. Ingen luftkonditionering som surrar, inget böneutrop och ingen musik.

Det där är viktigt tror jag, oavsett om man sitter i Darfur eller någon annan stans, att släppa problemen en stund och fundera lite över var man är och vad man gör. Det låter så enkelt, men i själva verket är det som svårast när man behöver det som bäst. Det är mycket som är nyttigt att lära sig att acceptera och reflektera över. I oasen kan man vila och hitta energi att göra ett nytt försök, på ett annat sätt. Att inte ge sig, trots att det verkar ganska hopplöst ibland.

Här under citronträdet känns vinterdäck och julgransbelysning ganska avlägset. Men känslan när en liten barnhand bjuder oss på kakor utanför tältet i Abu Shock är densamma. Det är samma förväntan och glädje i pojkens ögon – även i ett flyktingläger på en av de hemskaste platser som kan tänkas kan man njuta och glädjas åt helgen.