Rubrik saknas.

Tänk om man kunde reglera människors tempo på sjukskrivningsintygen, »hastigheten får inte överskrida 50«.

Jag har en liten bil, en vit Peugeot från 1986, som heter Vera. Hon är lite skruttig Vera, som många äldre damer är, men hon hänger i och kämpar på. Jag gillar henne.

Häromdagen när Vera och jag var ute på tur sa det bara knak och så trillade hastighetsmätarvisaren ner på noll. Hur jag än knäppte på glaset var och förblev den helt enkelt trasig. Jag hade en bra bit kvar hem och hann avverka både 90, 70 och 50-vägar innan parkeringsplatsen var i sikte. Det är inte lätt att köra bil utan att veta hur fort det går. I synnerhet inte när det är mörkt och vägen är krokig och smal. Kör man dessutom alldeles ensam, då är det ännu svårare. Man tappar liksom perspektivet.

Hur jag satt där och funderade så insåg jag att det är precis vad vi människor borde ha: en hastighetsmätare. En mätare som markerar hur fort det går i livet, hemma, på jobbet – hela dygnet, alla dagar. Med rejäla visare och gärna en varningslampa. Tänk så många som skulle bli förvånade när de inser att de kör på i 110 på 70-väg. Och vilka böter vi betalar! Inte i form av kronor och ören, utan med huvudvärk, onda kroppar och utbrändhet. En del till och med mister körkortet, eller i alla fall lusten att köra vidare. För det är så svårt att inse när det går för fort, i synnerhet på gamla invanda vägar där man tycker sig hitta utan karta, eller när medtrafikanterna ligger bakom och stressar på: »Kör fortare, gasa ännu mer«. Man vill så gärna fram till målet, man börjar svänga tajtare och tajtare – och märker inte när däcken börjar tappa väggreppet. Tänk om man hade en mätare då, som började blinka rött när man passerade 70-strecket.

Och tänk om man kunde reglera människors tempo på sjukskrivningsintygen: »Hastigheten får inte överskrida 50.« Punkt slut. Utan att någon behövde fundera på om man verkligen kunde jobba mer eller mindre. Så lätt det skulle vara.

Nu har Vera en ny mätare. Det känns tryggare på vägarna med den. Och jag tror att jag ska börja leta efter någon som kan konstruera en mätare för mig. Sedan kan jag bli berömd, och lansera den i hela världen, och prata på massor av konferenser och gå på Nobelmiddag. Om inte mätaren har slagit till på rött för länge sedan då förstås.